Johan Ripås digitala soppa

Det börjar skymma när vi åker längs Lira road i norra Uganda. Då och då korsar människor vägen, utan att se sig för. Men Ricky som kör säger att han inte tänker stanna om han råkar köra på någon.

”No you can’t stop. They would beat us to death. Starting with me, the driver”

Ricky säger att invånarna tröttnat på fartdårar. Så de slår helt enkelt ihjäl en om man kör på någon. Jag tänker att det vore skönt om vi inte körde på någon.

Bak i bilen tjattrar de sju hönorna som Ricky envisades med att köpa av en pojke som kom cyklande med dem hängande upp och ner från styret. När vi passerar bron över Nilen möter vi två snabbkörande splitter nya bilar utan nummerplåtar. En ganska vanlig syn i trakterna. Bilarna körs över gränsen till Kongo och importeras sedan tillbaka igen. Av skatteskäl.

Ricky är före detta barnsoldat i Joseph Konys LRA, Herrens befrielsearme. Som barn tvingades han se på när hans föräldrar och syskon fördes in i en hydda och brändes levande.

”First there was a lot of screeming. Then silence. Then there was these mute bangs. I believe it was there heads or bellies that exploded. ”

Det är med de minnena och samvetskvalen över morden som han själv har utfört som barnsoldat som Ricky nu lever sitt liv, dag för dag.

Vi anländer till Kampala, strax över fyra timmar försenade. Mest på grund av att Ricky nästan alltid är hungrig. Vi har stannat vid varje by och köpt grillade majskolvar, kassava och lamm på pinne.

                                                    Ett av hotellen jag valde bort till förmån för Sheraton

Mitt reportage om LRA och Joseph Kony ska sändas dagen efter. Jag måste klippa och skicka det under natten. Så mina alternativ på hotell med solid internetuppkoppling är nere på två – det dyra Sheraton och det svindyra Serena Hotel.

När jag kliver in i receptionen på Sheraton är jag oduschad, orakad och luktar höna. De säger direkt att hotellet är fullbokat. Men efter mycket trugande fanns det visst ett rum. Det är inte billigt, men det är också just nu mitt enda alternativ. När jag får nyckeln är jag så där trött så att det känns som att jag är i drogat tillstånd. Men jag måste jobba.

Upp snabbt på rummet, in med materialet i datorn, duscha, konstatera att Internetuppkopplingen är obefintlig, kolla på klockan som visar halv elva, känna desperation, ner i lobbyloungen, finna att de har bättre lina, upp med datorn.

I loungen sitter det bara ett fåtal människor. En chilensk mager sångerska släpar sig blasé igenom evergreens med hjälp av sin laptop och en förstärkare. Hon klickar slött på datorn samtidigt som hon sjunger samtliga sånger liggande en halvton fel. Jag sätter på mig lurarna och höjer volymen.

Fram emot halv ett på natten har jag klippt ett jobb som jag tycker ser bra ut.  Jag går upp på rummet och spelar in mina spikertexter. Sedan ner igen och försöker sända iväg det färdiga inslaget.

Nu däremot, är Internet på någon helt annan plats. Uppkopplingen är stendöd. Jag inser att min natt kommer bestå av att sitta vid datorn och ständigt uppdatera för att försöka få iväg jobbet. På rummet skulle jag somna på två röda. Därför blir jag kvar.

Efter ett tag kommer den chilenska sångerskans italienskaustraliske pojkvän in i loungen. Klädd i vit kavaj och högerhanden i bandage. Han slår sig ner i en fåtölj vid mitt bord, utan att bekymra sig nämnvärt över vad jag tycker. Lika självsvåldigt beställer han in en öl till mig och en läsk till sig.

”I’m not allowed to drink bear.” säger han och skålar med vänsterhanden. Varje gång han dricker öl tvingas han linda en ny del av kroppen morgonen efter.

Han visar sig vara en glad och sorglös pajsare. Den senaste fem åren har han luffat runt i världen. Den chilenska ”sångerskan” träffade han på Zanzibar. Då var hon ”dykinstruktör”. Själv är han ”restauratör”. För tillfället driver han Sheratons turkiska buffé.

Flickvännen tröttnar snart på att sjunga för oss och kommer istället till bordet. Det är bara vi tre i loungen. De är ett vinddrivet par. Ingen av dem kan på ett förståeligt sätt förklara hur de hamnade i Uganda. ”It´s just happened” är det tydligaste svaret jag får.

Efter att hans flickvän i snabb takt vält i sig fem Martini rosso beställer han in två öl. En till sig och en till mig. Flickvännen byter snabbt språk till spanska och börjar skälla ut honom. Hon pekar på hans lindade hand. Stämningen vid bordet blir tryckt. Jag koncentrerar mig på att uppdatera för att försöka få iväg inslaget.

Vi sitter tysta tio, femton minuter. Hon med benen och armarna i kors. Han fingrande på den orörda ölen med sin friska hand. Jag uppdaterande på datorn. Stämningen lättar först när han skickar tillbaka ölen. Det verkar ha skänkt henne sinnesfrid, för hon stegar upp till laptopen och river av ”Me and Bobby McGee” och träffar ton förvånansvärt bra.

Strax efter tre seglar hotellets Grand Madame in i en tajt aprikosfärgad klänning beströdd med paljetter. Hon är lika enorm framtill som baktill. Frisyren är enorm den också. Båda mina bordsgäster hälsar vant på henne. Hon heter Mildred och är ute på jobb. Mildred tar en lov förbi vårt bord och klipper med ögonen mot mig. Hon landar mjukt en fåtölj och får in ett glas rödvin utan att behöva beställa.

”Don´t worry, you are safe. She like a vampire. She can´t come here without an invitation.” säger min italienskaustraliske bordsvän och flinar brett. Det visar sig att han är en man som gillar att använda liknelser. Jag frågar honom hur länge de tänker stanna i Uganda och Afrika.

”Africa is like an infection…that you cure with more Africa.”

Vid fyrasnåret på morgonen öppnas plötsligt en smal springa i Internet över Uganda och mitt inslag slinker iväg till Sverige. Jag tackar tackar mitt sällskap och nickar åt Mildred, som knappt bemödar mig med ett lillfinger nu när jag utgår som potentiell kund.

Apropå liknelser tänker jag på vad Rickys sa om krig med tanke på några vänner som dog precis när kriget i norra Uganda hade upphört.

”Krig är som regn. Det droppar alltid lite till just när man tror att det har slutat.”

Jag har lovat mig själv att inte ta några enkla poänger genom att jämföra rika Sverige med fattigdomen jag ser här. Men jag kan inte låta bli. Jag tänker på barnvagnsmodet på Södermalm i Stockholm.

Vi lever ett bra liv här i Nairobi. När familjen går och äter italiensk glass spenderar vi motsvarande halva parkeringsvaktens månadslön. På tio minuter. Fattigdomen finns här så ständigt närvarande. Framför ögonen, i näsan.

Serviceleendena går från öra till öra vart jag än vänder mig. Ofta äkta förstås. Men det gäller att tända den vite mannens drickslåga. Det är mycket speciellt att leva i en vardag där jag alltid får den reserverade p-platsen, där jag är en jackpot och en biljett ur misären för de kvinnor som söker min blick varje dag. Häromdagen tryckte jag en månadslön i näven på killen som städar toaletterna på Village Market. För hans skull, eller för att jag kunde? Förmodligen både och.

Strax innan jag åkte till Kenya hade jag ett samtal med en kvinna om hur barnvagnarna har blivit klassmärkande i Stockholm. Hon hade själv inte råd att köpa en Bogaboo Cameleon för tolv tusen spänn. Och det sorterade ut henne, menade hon. Säkert sant. Hon berättade att hennes självkänsla utmanades varje morgon vid dagis, där hon kom med sin Brio Skitbillig, eller vad den nu kan ha hetat. Eftersom vi pratar om Södermalm är det kanske nödvändigt att poängtera att hon inte var av den typen som gör en kokett poäng av belamra sin tillvaro med noga utvalt begangnat.

Klart kände jag med henne. På mammapromenaderna var det hennes vagn som gnisslade och krängde. Det var hennes barn som skumpade runt i mudderverket, samtidigt som de andra barnen flöt fram i självventilerande åkpåsar. Så kände hon.

Men. På håll framtstår det enbart som olika varianter av välstånd, det vi upplever i Sverige. Det gäller nog att mäkta med att vara lycklig, olikheterna till trots. Alltid har något barn dött här när man pratar med människor. Döden kommer liksom i bisatserna här. Avgrunden emellan oss och Afrika är sannerligen bråddjup i det hänseendet.

Det är i mellanrummen som Kenyas ofärdiga samhälle märks för oss.  Vi med pengar hoppar från gyllene bur till gyllene bur, från dyrlägenheten till dyraffären. Däremellan låser vi bildörrarna.

Ibland kan jag tycka att vi har i det närmaste en krampaktig känsla för finnish hemma. Jag minns när jag fick rutan i balkongdörren utbytt i vår nybyggda lägenhet på grund av en repa stor som en tumnagel. Klart, vi hade ju betalat för lägenheten. Men att jag noterade den…

Jag har hittills inte haft ett enda samtal om kökskakel här. Och jag har inte stött på en kotte som har pratat om hur skönt det är att ha glest möblerat. Feng Shui står nog forfarande vid tullen och försöker föklara sitt ärende.

Kan det vara så att vårt så sofistikerade svenska öga för detaljer ibland får oss att missa helheten?

Dagens musiktips, från en avlägsen släkting faktiskt: http://www.youtube.com/watch?v=OezvAEtluGg

Det är tajt mellan gudstjänsterna i Kiambu Chathedral. I hård kamp om de bästa platserna väller de syndfulla in, samtidigt som de nyförlåtna väller ut. I porten väller folk åt alla håll. Det känns nästan som två våningar av människormassa.

Vi är där för ett dop inom min frus släkt. Men det visar sig snart att runt tjugo andra barn också ska döpas. Kyrkan fylls till bredden. Min frus fasters man, den pampige Reverent Paul Karanja, håller i gudstjänsten. Det är påsk och Karanja är i toppform. Bakom honom står en radda inbjudna dignitärer inom den anglikanska kyrkan. De påminner lite om en rabatt, där de står med sina färgglada kläder och långa träpinnar med kors och öglor i vädret.

En efter en predikar prästerna om vad Gud har berättat för dem i enrum. De förmanar och varnar, samtidigt som de lovar och hyllar. Glädje och kärlek väntar den som går med Gud, medan den som inte tar rygg lika gärna kan slänga sig själv i Helvetets gap på en gång. De är mycket tydliga på den punkten. Varje vettig medborgare ska masa sig iväg till kyrkan minst en gång i veckan, ge sitt tionde, läsa sin bibel och be till Gud varje dag. Annars är man rökt.

Jag sjunker ihop lite i bänken där jag sitter. Jag var i kyrkan sist 2008, när jag gifte mig. Föga vet jag om Herrens nåd och dåd. Och snart är det dags för det heliga sakramentet. Alltså när alla ska gå fram och äta kristi kött och dricka av hans blod. Oblat och vin står förstås på menyn.

”Jävlar.” tänker jag…faktiskt inte. Det vågar jag inte, men nånting i närheten. Hur ska jag förhålla mig till det här? Ska jag gå fram och knäböja och ta emot kristi kropp och blod. Eller ska jag kanske förolämpa hela min frus släkt och sitta kvar som en avfälling. Jag var i akut behov av en nödlösning. Men hade lite svårt att be om en…

Jag tror att själva essensen med Gud är Godhet. Och jag tror också att alla människor egentligen är överrens om vad Godhet är. Mellan skål och vägg tycker inte att det varit någon större skillnad på den punkten oavsett vilken religiös åskådning den jag pratat med haft. Godheten är alltså universell.

”God said…” mässade en av prästerna i kyrkan. Men där ville jag flika in att Gud, det vill säga Godheten, nog aldrig har pratat med en mänsklig röst till någon. Det känns ju lite för sience fiction kan man tycka. Och där var vi nog rätt oense, pastorn och jag. Men jag försökte ändå hitta en kompromiss. Vad sägs om följande: Gud finns. Men kan inte prata.

Att mängder av människor har hört Gud prata tvekar jag inte en sekund på. Och det beror varken på att de är höga eller sinnesjuka. Utan helt enkelt för att de kommit till en mycket kraftfull insikt om Gud, eller då Godheten. Ni vet, som en sån där i det närmaste fysisk aha-upplevelse man kan få. Och eftersom vi människor tänker i ord och meningar ligger det nära till hands att känna/tro/uppleva att någon annan sagt det man just tänkte. Och så får vi för enkelhetens skull lämna lite öppet hur dessa tankar hamnade där i huvudet.

Skillnaden är i vilket fall hårfin mellan mig och prästen framför mig i kyrkan. Vi tror på samma godhet och vi är båda överens om att vi människor ständigt måste bli påminda om den. Jag vill dock fila bort en del mänskliga sidor hos Gud och placera gudomligheten mer som en gemensam mänsklig angelägenhet.

Så jag knallade fram med min son i min famn och åt oblat och drack lite sött vin. Pastorn lade handen på min sons huvud och önskade honom allt gott här i livet. Jag hade gjort samma sak om det stått en rabbin, imam, eller partiark där faktiskt.

Dagen efter svullnade min fot upp i en allvarlig inflammation, som började vandra upp i benet. Men den hinduiske doktorn på Aga Khan Hospital gav mig ett knippe piller som stoppade angreppet.