Tumblelog by Soup.io
Newer posts are loading.
You are at the newest post.
Click here to check if anything new just came in.

May 14 2013

Inga pengar till fattiga utan mervärde

Nyligen var jag i Sydafrika på World Economic Forum, där jag träffade inte mindre än fem svenska ministrar på besök. Anledningen till att de var så många är att de aningen yrvaket har upptäckt att Afrikas ekonomier går som tåget och riskerar att lämna det skuldsargade Europa på perrongen.

”Vi går från aid till trade med biståndet” sa handelsminister Ewa Björling till mig.

Tanken är att biståndet nu ska ställas om från ren uträckning till investeringar. Man har börjat tala om ett mervärde i biståndet. Alltså vad får vi tillbaka för de kronor vi ger. Och det kan nog verkligen vara rätt att tänka om. Jag har sett alltför många kantrade biståndsprojekt på mina resor runt om i Afrika. Investeringar som får de afrikanska länderna att själva ställa sig upp på benen är kanske den rätta vägen.

Men i den här glädjeyran över Afrikas makalösa tillväxt där vi gärna rapporterar om klassrum i hyddor där eleverna har laptoppar måste det också sägas att miljoner och åter miljoner människor lider varje dag. Det är hemskt och ogreppbart och vi är ju nästan immuna mot lidande afrikaner i media. Under hela min uppväxt minns jag Afrika som en dammig kontinent där barnen hade uppsvällda magar och flugor i ögonen. Vi har redan sett det allra värsta bilderna från Afrika. Det går liksom inte att komma längre än svältdöda barn vid sina utmattade, utmärglade mödrar.

Härom sistens åkte jag till Burkina Faso för programmet Hungerhjälpens räkning. Målet var att skildra hunger, inte svält. Där berättade World Food Programme för mig om de obehagliga effekterna av ständig hunger och undernäring.

”Not only the bodies are effected, but also the brains. We see this as a problem on a community level. People don’t reach normal IQ and that effects the whole society” sa Ariane Waldtvogel som är biträdande chef för WFP i Burkina Faso.

Är det inte avskyvärt.

Hungern är som ett smygande gift som hindrar mängder av människor att nå sin fulla potential. Jag träffade Bibiane i byn Nakamtenga. Hennes mamma ville att hon skulle heta Viviane, men något blev fel i papperen. Bibiane är en smart och rapp tjej i tjugoårsåldern. Varje morgon går hon upp och städar gården, sedan cyklar hon till skolan, där hon på fastande mage sitter timme efter timme för att lära sig allt hon måste. Först på kvällen när hon kommer hem äter hon när jag är där. Ibland tar hon något mitt på dagen.

Bibiane

Bibiane bor i byn Nakamtenga i Burkina Faso

Svält har vi sett på tv, men inte hunger. När torkan kom till Burkina Faso gick alla reserver åt. Människor sålde sina djur för att överleva. Det tar många år att komma tillbaka. De barn som föds under eller efter torkan riskerar att vara undernärda redan som spädbarn. Det är de barnen Ariane Waldtvogel pratar om.

Det kommer att ta åratal innan alla dessa ungar möjligen får ta del av det ekonomiska uppsving som många afrikanska länder upplever. Man skulle önska att dessa barn åtminstone fick sig en frukt, ett ägg och ett glas mjölk om dagen.

”Can I have your email address” frågar Bibiane mig. Hon kan också nå Internet. Men det blir man knappast mätt av.

Burkina Faso är ett av jordens allra fattigaste länder. Alldeles nyss beslutade Sverige att dra tillbaka allt bistånd till Burkina Faso. I Burkina Faso finns inget mervärde.

Onsdagen den 22 maj, klockan 21:00 i SVT sänds programmet med Bibiane.

Den 1 juni hålls insamlingsgalan Hungerhjälpen i SVT.


April 23 2013

April 12 2013

March 26 2013

March 05 2013

En alldeles underbart otrevlig fransyska

En alldeles underbart otrevlig fransyska

Det är sällan man tillfälle att säga att man mött en bedagad fransyska med namnet Lila. Men så har det hänt.

Jag satt i pressrummet på National Elections Centre här i Nairobi när jag plötsligt hörde en hög stämma kraxa högt i rummet.

”Haha, you just want my number!”

När jag tittade upp från datorn såg jag en benig brittisk journalist med tofsigt skägg stå och skämmas med sitt eget visitkort i sin utsträckta hand. Framför honom satt en svarthårig före detta skönhet och packade upp sina saker för att börja jobba. Hon tog inte emot kortet utan lätt britten stå där med skammens röda färg sakta klättrande uppför halsen. Fiaskot var ett faktum och han fick lomma iväg inför allas beskådan.

Plötsligt utannonserades det en presskonferens om valresultaten. Vi journalister plockade ihop våra saker och blev stående i en stor klump framför säkerhetskontrollen in till House of Bomas, den hall där presskonferenserna hålls. Så hör jag stämman igen bakom mig.

”Fucking shit, this is going to take hours!” Snett nedanför bakom mig stod den svarthåriga och plirade. När jag vände mig slängde hon ett öga på min pressackreditering och tog till orda igen.

”You, Sweden, don´t just stand there. Get us through here!” Det får man ändå säga att det var en alldeles förträffligt otrevlig öppningsfras. Allt för rolig för att ignorera. Så jag plockade upp handsken och vi började prata. Eller rättare sagt. Hon höll låda under de dryga tjugo minuter vi blev stående i väntan på att de utländska diplomaterna skulle defilera in. Lila hette hon. Hon hade ingen aning om att det var en färg på svenska, men insåg snart att blomman Lilac hon är döpt efter är just lila.

Väl inne väntade vi i två timmar på den inställda presskonferensen. Det skulle visa sig att valet i Kenya inte gått så smärtfritt som valmyndigheten hoppats på. Teknik har havererat runt om i hela landet och rösträkningen måste ske manuellt. Oron har börjat sprida sig bland delegaterna från det internationella samfundet. De ser ett mönster återupprepa sig från förra valet, som slutade så

IMG_0677En Afrikakorrespondent som heter Johan Ripås                                    foto: Martin Kiama

”This is feeding the Devil. Everyone that wants a reason to be conspiratorial now has got one.” säger en diplomat mellan telefonsamtalen med hemlandet.

Han syftar på att processens safe guard mot valfusk, tekniken, har ersatts med mänskliga händer. Detta kan användas av den kandidat som förlorar. Båda kandidaterna har visserligen sagt att de ska acceptera ett nederlag. Men det sa de före valet, när de båda var segervissa. Lyckas någon sprida en känsla av att valet inte har gått rätt till blir Kenya i ett slag den krutdurk alla fruktar.

De kenyaner jag pratar har en lite mer laid back attityd till det hela. De har inte väntat sig att valmyndigheten ska få ihop ett resultat i brådrasket. De känner sina myndigheter. Det ska krånglas lite.

En oroande faktor i valet är att runt en halv miljon röster kommer underkännas. När jag skriver det här är 317 298 röster diskvalificerade och då är knappt hälften av rösterna räknade. Det är naturligtvis en katastrof för valet att så många inte har förstått hur man röstar. Men det var förutsägbart. Kenyanerna väljer sex politiska instanser, däribland president, guvernörer och parlamentsledamöter. Det är ju tillräckligt krångligt för en som kan läsa att hålla koll. Och de som inte kan läsa räknar vi i hundratusental.

Någon berättade om att han sett en bestämd gammal dam kliva fram till de sex valurnorna och proppa ner alla sina sex kuvert i den första urnan. Ett av hundratusentals exempel och en källa till missnöje förstås.

”I need to go out for a smoke.” säger Lila där vi sitter.

”A smoke, that sounds like something from the eighties” försöker jag lite tufft. Det skulle jag inte ha gjort.

”Smoking is very 2013…in France! I know you guys do things like Swedish massage, that isn´t dirty in one singe way. And that you include hundreds of genders in everything You do. You guys are just so….hahaha! ”

Jag satt kvar medan Lila gick ut och rökte och kände mig lite som en rättskaffens pojkscout i toppluva och shorts.

Att studera rösterna som sakta tickar in är som att se gräs växa. Det går oerhört långsamt. Bara det inte går för långsamt, så att frustrationen hinner ikapp.


March 01 2013

Allt handlar om att undvika våldet

Slumområdet Kibera ligger inte mer än tio minuter med bil från området Karen där vi bor. Men medan människor brändes levande på Kiberas gator efter förra valet 2007 stod folk och vände sina revbensspjäll i lugn och ro på grillen i Karen. Våldet vid förra valet var förödande, men också lokalt.

I Karen bor en stor del av Kenyas vita befolkning. Och många politiker. Själva hyr vi en gäststuga av en gammal minister. Namnet Karen kommer från den danska författaren Karen Blixen, som bodde i området när det begav sig. Filmen Mitt Afrika handlar om Blixens liv och spelades in här i faggorna.

”They burnt my house last election. With all my things in it.” säger Emelie Akinyi när vi sitter i hennes lilla tvåsittssoffa som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Hon bor i ett klassiskt plåtskjul i Kibera. Sedan förra valet har hon kämpat hårt för att komma tillbaka. Bilden på platt-teven är usel och kylskåpet nästan tomt. Men hennes barn kan trots allt se på barnprogram och äta hemgjord isglass från frysfacket.

Emelie.jpg001

Emelie Akinyi bor i ett plåtskjul i slumområdet Kibera

Våra grannar här i Karen åkte till Italien häromdagen. De liksom många andra européer flyr nu Kenya över valet i rädsla för våldet. Mina två små barn får stanna hemma här i huset. Alla dagis och skolor är stängda över valet. Vi har tagit ut kontanter och tänker handla på oss mat så det räcker. Om allt skulle braka samman kommer en kille jag känner köra familjen över savannen till flygplatsen. Kibera ligger nämligen längs vägen. Men jag är så gott som helt säker på att det inte kommer att behövas. Hur jag nu kan vara det?

För Emelies två barn i plåtskjulet utan dörr i Kibera är risken betydligt större än för mina barn. Även om Emelie tillhör Kiberas etniska majorietetsgrupp Luo är hon rädd för att berusade och påtända mobbar ska plundra dem om våldet exploderar i Kibera igen.

”We have to start voting for our leaders because of what they stand for, not because of what tribe they belong to.” säger Emelie när hon skymtar den ena presidentkandidaten Raila Odinga i den brusiga bilden i teven.

KENYAKIBERA.mov.Sub.02_001

Bilden på teven är urusel, men barnen kan se på barnprogram i alla fall

”Where do yo get your electricity from?” undrar jag när jag ser sladdarna hänga i taket.

”Kiber Power Supplier” säger hon och skrattar. Så kallas tjuvkopplingen in på elnätet som mängder av människor nyttjar i Kibera.

Kibera är en av platserna som riskerar att tända gnistan till en våldsvåg i utsatta områden över hela Kenya. Men den här gången är mycket annorlunda. Polis och militär står beredda. Massmedia tonar ner motsättningar istället för att spä på. Politiker från olika läger bevistar gemensamma fredsmöten och håller varandra i händerna. Ingen vill ha våld nu. Men det lilla fåtal som sitter och slipar knivarna kan förstöra så enormt för Kenya. Det vore förödande om bilder på upplopp och brinnande hus än en gång spreds över världen.

Vid ett större utbrott av våld hotas investeringar och Kenya riskerar att förlora sin roll som det stabila och pålitliga landet i Östafrika. För att inte tala om vilken katastrof det vore för Kenyas stora kassako turistnäringen. Turismen är enormt känslig för rapporter om våld. Bara under året som gått har Kenya i perioder tappat upp emot 50 procent av turisterna från väst på grund av några mindre bomber i kyrkor och moskéer vid kusten.

Presidentvalet i Kenya är inte ett politiskt val i vanlig mening. Det är inte främst sakfrågor som burit fram de två huvudkandidaterna Uhuru Kenyatta och Raila Odinga, utan deras etniska tillhörighet. Och det viktigaste valet står nu mellan våld och inte våld. Efter valet väntar rättegång i Internationella Brottmålsdomstolen i Haag för Uhuru Kenyattas del. Han är misstänkt för att ha organiserat attacker vid förra valet. Med honom som president väntar alldeles särskilda utmaningar för Kenya. Men det är en annan historia.


February 24 2013

February 15 2013

”They shot him, you didn´t know?”

En av de första reportagen som jag gjorde efter att jag landade i Kenya den 14:e februari förra året handlade att brottsligheten går ner i den stad som brukar kallas ”Nairobbery” eller ”Nairobme”.

En poliskontakt som hette John skulle hjälpa mig. När jag kom till stationen mötte en glad polisman mig på trappan.

”Hi, I am Johan. Are you John?”

”Yes I am… I am Julius.” svarade han glatt och visade in mig till receptionen där vi började prata. Jag har faktiskt ännu inte träffat John som var den som egentligen skulle bistå mig. Julius var så oerhört på det klara med att det var han skulle hjälpa mig att jag då inte insisterade på att få träffa John. Faktum är att Julius var så självklar att jag ett tag trodde att jag tagit fel på namn och att det var John som satt där. John-Julius kanske.

Sedan den dagen har Julius ringt mig minst ett par gånger i veckan för att höra hur livet och jobbet tar sig ut. Han har berättat om sina små barn i mina barns ålder och lite om vad jobbet som polis bär med sig här i Kenya är. En riktigt trevlig prick den där Julius helt enkelt. Men en dag slutade han plötsligt att ringa och tog inte emot mina samtal. Efter ett tag stängdes hans telefon av och vi tappade kontakten.

Sedan dess har jag gjort reportage från många olika hörn av denna väldiga afrikanska kontinent. Jag har mött TBC-döende i Swaziland i söder, träffat nystenrika i Angolas huvudstad Luanda i väst, jag har flytt etiopiska agenter i öst och jag har sett kriget i Kongo-Kinshasa i mitten. Och framförallt har jag lärt känna Afrikas New York – Nairobi. Från somaliernas Eastleigh, till indiernas Parklands, från de vita kenyanernas Karen till Luo- och Nubi-befolkningens slumområde Kibera.

IMG_0371

Kivusjön på gränsen mellan Kongo Kinshasa och Rwanda

Sheraton

Kvalitetshotell i norra Uganda

GUGU.Sub.01

Gugu och hennes vän Xolisile, som är döende i den farligaste varianten av multiresistent TBC

Det är så mycket som skiljer Sverige från Kenya. Sverige är en glidande skala, Kenya är kontraster. Jag kan på en och samma dag, på en och samma plats träffa en person som bor i ett plåtskjul och inte är läskunnig och en annan som bor på en herrgård och har läst på Harvad och en tredje som bor i ett plåtskjul och har läst tusen böcker och en fjärde som bor på en herrgård och inte kan skilja upp och ner på en bok.

För så många människor här är varje dag på allvar. Om det går åt helvete för någon slutar inte fallet i en social åtgärd, det slutar med döden i nåt dike. Ingen räknar med att få något från staten. Det enda folk kan räkna med är att de måste betala under bordet för att få sina rättigheter tillgodosedda. Jag tror på allvar att det är det som gör att trafiken här är fullkomligt livsfarlig för alla som kommer i närheten. Kenyanerna har fått med modersmjölken att man måste ta varenda chans man får. Det inkluderar en att med livet som insatts jag den lucka mellan två bilar som uppstår under bråkdelen av en sekund. Det är inte ovanligt att tre köer bildas bredvid varandra i rusningstrafik. Uppe på trottoaren trängs matatuerna med gångtrafikanterna, i mittenfilen på den egentliga vägbanan puttrar jag och på min högra sida, i motsatt körfält dundrar de stora bussarna som inte fruktar mötande trafik.

IMG_0177

En buss som prövade lyckan att köra om oss nere i diket

Den närmast panikslagna körstilen som kenyanerna praktiserar står i bjärt kontrast mot de milda och vänliga personligheter som annars präglar samhället här. Om det inte är val förstås. Och om en knapp månad, den fjärde mars, går kenyanerna till urnorna. Förra gången, 2007, stacks Kenya i brand och över tusen människor fick sätta livet till. Mängder av människor sitter fortfarande i läger och vågar inte återvända hem. Etniska och klassmässiga motsättningar eldades på av korrupta och maktfullkomliga politiker.

Vi får se hur det går den här gången. Många européer lämnar nu landet och valutan faller. Folk ber till Gud, men oroväckande signaler kommer dagligen från olika håll i landet.

Själv tror jag på enskilda sammanstötningar runt om i landet. Någon bomb här och var. I övrigt ska det nog gå bra. Jag har en exitplan för familjen, som går över savannen mot flygplatsen och vi kommer förstås att bunkra upp med kontanter, mat och fylla telefonerna med krediter. Men jag tror och hoppas på det bästa.

Jag tror inget val kan stoppa den enorma utveckling som pågår här. Endast total härdsmälta och inbördeskrig kan välta de östafrikanska ekonomierna. Om tio år kommer investerade att avundas sina konkurrenter som är här nu. I stort sett alla sektorer står inför väldiga uppsving. Marknaden är enorm. Valet nu står mellan en fungerande (nåja) demokrati med snabbt ökande välstånd mot kaos och elände under några veckor månader, som riskerar att kasta den kenyanska ekonomin åratal tillbaka i tiden. Men de kommer tillbaka i vilket fall. Var så säker.

Häromdagen beslutade jag mig förresten för att försöka få tag i polismannen Julius för att höra hur läget var. Jag gick via Isaiah som jobbar på samma polisstation. När jag nådde Isaiah stod han längs någon vägkant och försökte tjäna lite extra genom att rycka en och annan matatu på några hundra shilling i taget. Jag frågar honom om Julius är i närheten.

”No, I´m sorry. He was gunned down.”

”He was what?”

”Yes, it seems like he was involved with some thugs. They took him to this place and they obviously surrounded him and shot him.”

”I didn´t know.”

”You didn´t know. Sorry.”

Två barn till på jorden som kommer att växa upp och undra om vem den där personen egentligen var som de minns endast som en diffus gestalt från den tidiga barndomen. Tack för alla intressanta samtal Julius.


January 23 2013

December 31 2012

Vad kan jag göra för Afrika?

Många har skrivit till mig och undrat hur man bäst ska skänka pengar om man vill stödja någon del av den afrikanska kontinenten. Viljan att hjälpa och misstron mot biståndsorganisationerna tycks nästan vara lika stora. Själv har jag ärligt talat ingen större koll på vart man ska skicka sina pengar. Om du känner att du är osäker är mitt förslag faktiskt – behåll pengarna och gör någonting kul för dem. I Afrika.

Om fler människor i väst lärde känna Afrika skulle nog engagemanget i kontinenten öka. Se bara hur semestrandet i Thailand bidrog till det enorma internationella engagemanget efter tsunamin. Om Afrika kunde få uppleva lite sådan kärlek vore mycket vunnet. För stora tragedier finns det ju som bekant tyvärr gott om.

Men också investeringar och kulturellt utbyte skulle kanske öka på sikt om fler hittade hit till söder om Sahara. Det finns mängder av helt fantastiska semesterresmål i Afrika för den som har råd. Och det tycks ju ändå många ha.

Men bomber och malaria då? Äsch. Själv bor jag i Nairobi med min familj och här smäller de en bomb någon gång i veckan känns det som. Men för att vara helt uppriktig så är bomberna riktade mot delar av lokalbefolkningen och de smäller oftast i utsatta områden. Så vitt jag vet har inte en enda turist skadats här i Kenya på senare tid. När jag reser med min familj är jag mycket mer rädd för trafiken. Det är troligen mer rationellt eftersom trafiken skadar och dödar enormt många fler turister än de hemmagjorda bomberna gör runt om i världen. Men att åka taxi utan säkerhetsbälte i den kaotiska trafiken till pyramiderna utanför Kairo tycks konstigt nog vara helt okej för svenska barnfamiljer. Och det är för övrigt långt större risk att bli knivrånad i New York än i Nairobi.

Malariarisken kännst överdriven också. När vi reste till Nairobi första gången var min fru gravid. Sköterskan som vaccinerade oss i Stockholm rådde på fullt allvar oss att stanna hemma. Men då ska jag få be att få meddela att malariarisken är helt obefintlig i svala Nairobi. Och, hör och häpna, kvinnor är gravida även här. Man stendör inte så fort man kliver av planet.

Vid kusten finns det malaria. Men på de hotellen vid det fläktande havet bedömer i alla fall jag att mina barn är säkra. Man brukar säga att malariamyggan biter ”from dusk to dawn”, under mörkrets timmar alltså.  Särskilt under ”cocktail hours”, mellan fem och åtta på kvällen ska man skydda sig. Läkarna här, som i motsatts till svenska läkare, verkligen kan malaria säger att man i princip är helt säker med ordentlig myggsprej och långbyxor på kvällskvisten. Myggnät över sängen är en självklarhet.

Med malaria som med bomberna, den drabbar mest lokalbefolkningen. I fattiga områden vid de stillastående varma sötvattnen sover man tyvärr ändå oftast utan myggnät.

Med andra ord. Kom hit. Istället för att tvångsmässigt beställa en resa till Thailand nästa år föreslår jag en tripp till Östafrika.

Zanzibar, Mombasa, Lamu

Vita stränder, god mat, spännande kultur. Hela swahilikusten ett badmecka med oerhört intressant historia. Det är varmare i vattnet än i Thailand också.

Zanzibar

Gisenyi

Rwanda är överlag sagolikt vackert. Varför inte Gisenyi vid Kivusjöns kant. Härifrån kan man åka och titta på gorillor i norra Rwanda också. Ett bortglömt resmål. Det bör förstås vara någorlunda lugnt i grännstrakterna i grannlandet Kongo-Kinshasa, som ligger bara några kilometer bort.

Gisenyi

Tipsa gärna om resmål i Afrika. Skriv i kommentatorsfältet här under.

Gott nytt 2013!


December 25 2012

Det största sveket i människans historia

Visst minns vi 1994. Det svenska herrlandslaget i fotboll kom trea i VM och Sverige var i lyckorus. Det var värmerekord, öltält och kärlek. Det finns en Flashbacktråd om den sagolika sommaren. En person med rötter i ett annat land undrar:

”Jag tillhör den där förargliga gruppen som i folkmun kallas invandrare och flyttade hit först 2003. Något jag som utomstående betraktare lagt märke till är hur folk älskar att tala sig varma om den fantastiska sommaren 94. Så fort sommarhelvetet kommer på tal får alla något nostalgiskt i blicken och börjar desperat gräva i minnesbanken efter en anekdot. Alla försätts i något sorts rofyllt sinnestillstånd. ”

Jag minns själv hur lite jag brydde mig om folkmordet i Rwanda den sommaren. Det pågick som bäst när vi i Sverige jublade över fotbollsframgångarna. Bilderna på människor i massflykt efter folkmordet kommer jag ihåg, men inte mycket mer. Jag var tjugo år och hade annat att tänka på.

Vi kom från en avgrundsdjup lågkonjunktur i början av nittiotalet. 1994 hade det så smått börjat vända. Människor i Sverige anade ett ljus. Mitt i den vändningen kom fotbollssuccén i VM. Kanske var det därför som lyckan exploderade så.

”Ibland undrar jag varför människor här inte lynchar oss från väst så fort de ser oss” säger Maria och tittar ut över dalarna där mördandet pågick den där varma och sköna svenska sommaren.

Vi var på väg från några dagars jobb i konfliktzonen runt staden Goma i östra Kongo Kinshasa. Jag och Maria Sjöqvist från SR delade taxi ner till Kibuye i Rwanda. Vi skulle båda göra reportage om den svenske medborgaren som åtalats för folkmord.

Maria tänkte på det oerhörda sveket från världsamfundet mot den rwandiska befolkningen under folkmordet. Både mot de som mördades och de som tvingades bevittna folkmordet och som inte mäktade med att ingripa av rädsla för sina egna liv.

Omvärlden visste att ett folkmord var nära förestående. FN:s befälhavare i Rwanda, Romeo Dallaire hade skrikit sig hes om truppförstärkningar. När startskottet för folkmordet gick i början av april drog FN tillbaka sina styrkor.

“Cut down the tall tree!” skrek den rwandiska radion. Tutsierna betraktades traditionellt som långa och smala.

Livrädda mödrar med barn i famnen såg hur FN:s militärfordon evakuerade vita människor. Till och med de vita människornas husdjur plockades med framför ögonen på de som snart skulle mördas av mobbarna beväpnade med macheter. När det internationella samfundet lämnat Rwanda kunde det extatiska mördandet välla fritt över landet.

Det här får mig inte bara att tvivla på FN, utan att nästan hata varenda karriärist inom denna byråkratiska klump. De som nu sitter med analyser, utvärderingar och rapporter i sina händer på de bättre hotellen runt om i världen. De som efteråt har mage att komma till Rwanda och berätta hur det kunde gå så snett.

Romeo Dallaire, han som varnade för folkmordet, tog på sig en fullständigt orimlig skuld och begick flera självmordsförsök innan han avskedades från den kanadensiska armén. Han drog den fulla mänskliga konsekvensen av omvärldens svek. Fler borde ha mått mycket sämre.

“Det är fruktlöst att fokusera på misslyckandet. Vi måste gå vidare och se till att något sånt här aldrig händer igen” säger någon.

Nej, låt oss fokusera på “misslyckandet”. Låt oss fokusera på skulden. Låt oss fokusera på det oerhörda i att vi lät nästan en miljon människor mördas, våldtas, skändas. Det är i den nonchalansen vi kan förstå meningslösheten i stora delar av det internationella engagemanget. En av FN:s grundpelare var ju att förhindra den typ av massutrotning  som drabbade Europas judar under andra världskriget. Det skulle aldrig mer få hända igen. Vi lät det hända igen och därmed faller FN:s grundläggande mandat. Så kan man se det.

Det är faktiskt stötande hur lite ansvar som utkrävts av karriäristerna inom FN. Den som var chef över de fredsbevarande styrkorna 1994, hur gick det för honom? Nog måste han ha fått sparken och aldrig någonsin fått sätta sin fot på en internationell ansvarsposition igen? Nja, FN löste det hela på ett annat sätt. Den ansvarige, Kofi Annan, blev så småningom FN:s generalsekreterare. En fin gest mot de överlevande i Rwanda.

På ett sätt vore det renhårigare att avväpna FN och säga att mandatet sträcker sig till registrera flyktingar och leverera mat och tvål. Den finns en avskyvärd grymhet i att placera ut tungt beväpnade styrkor, som aldrig har för avsikt att skydda civilbefolkningen med vapenkraft. Nästan på alla platser jag besökt i Afrika är avskyn mot FN både djup och innerlig bland befolkningen. Med det inte sagt att FN misskött sig överallt, men det är helt klart att det begåtts ett gigantiskt pedagogiskt misstag.

Det är i sanning märkligt att människor i Rwanda inte lynchar oss från väst när vi kommer. Jag träffar Nikuze Ephrasie hemma hos Jean Baptiste, en av de soldater som ingick i Kagames armé. Det var den armén som på egen hand fick slut på mördandet. Han säger diplomatiskt att han har lite svårt för FN-insatsen i Rwanda, men inte har några synpunkter i övrigt.

Både Jean Baptiste och Nikuze känner mycket väl till den svenske medborgaren som står åtalad för folkmord, Nikuze blev vittne till en av de massakrer som han misstänks ha deltagit i. Hennes man och två barn hackades ihjäl framför hennes ögon. Nikuze måste vila mellan mina frågor. Att prata om det besinningslösa mördandet gör det svårt att andas för henne.

Nik

Rwanda är ju så litet. Omvärlden hade på en halv dag kunnat besätta hela landet med soldater som hade kunnat förhindra folkmordet. Men vi gjorde inte det. Vi gjorde faktiskt inte ett skit.

Det sägs att Sverige förlorade sin oskuld efter Palmemordet och Lasermannens härjningar i det tidiga nittiotalets ekonomiska kollaps. Men det är inte sant. Sett ur nästan alla internationella perspektiv är Sverige fortfarande ett Fylke. När jag tänker på Sverige ser jag den äppelkindade fryntliga kusinen från landet, med järnkoll på musik och de senaste trenderna.

Vi kom trea i VM.

Livet har aldrig riktigt kommit tillbaka till Nikuze. Någonting gick sönder för alltid inom henne 1994. Tiden läker inte alla sår.


Gjorde just mitt årliga mentala test mot arbetsmarknaden

Trivs du med att ha många bollar i luften?

Svar: Nej, det bör man förstås undvika.

 

Ser du dig själv som spindeln i nätet?

Svar: Inte alls, faktiskt.

 

Vill du bli det här företagets ansikte utåt?

Svar: Absolut inte!

 

Drivs du av en vilja att bli bäst?

Svar: Inte som jag tänker erkänna.

 

Skulle du passa in i vårt sammansvetsade säljteam?

Svar: Tyvärr ogillar jag teamet redan innan jag träffat dem.

 

Slutligen, ser du dig själv som en framtida ledare?

Svar: Jag ser mig själv i en framtida ledighet.

 

God Jul SVT, gamla vän, vi kör ett år till.

 

 


December 23 2012

December 18 2012

Svart vulkandamm i Kongo

Det är dagen efter att rebellgruppen M23 intaget staden Goma vid gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda. Då och då dånar stora lastbilar fram med jublande rebeller längs de smala vägarna. Antagligen är det en sådan som träffat mannen som ligger på gatan.

Han ligger på rygg ut med kroppen och huvudet ut i gatan. Blicken är tom, men han ser inte ut att lida. Förmodligen har han tappat känseln. Kroppen är gänglig och vikt åt fel håll på flera ställen. Som ett sugrör på golvet efter ett barnkalas. Runt honom står tre, fyra personer och ser hjälplösa ut. Troligen har han blivit påkörd alldeles nyss. Hade det gått en längre tid skulle det vara fullt av folk runt honom.

”He has probably just been crushed by a lorry.” säger Ibrahim från baksätet. Chauffören stannar reflexmässigt på andra sidan gatan. Men jag säger direkt till honom:

”Go, go, go!”

Vi åker därifrån. Det är förstås mycket grymt, förmodligen till och med straffbart i vissa länder att överge en svårt skadad människa på det sättet. Etiskt försvarbart? Knappast.

Men sanningen är den att jag sannolikt skulle ha blivit lynchad om vi hade stannat för att hjälpa mannen. Det är hemskt, men i allra högsta grad en realitet. Så här hade det kunnat gå:

Vi stannar som enda bil och jag springer ut och korsar gatan till mannen. Med mina förstahjälpen-kunskaper börjar jag undersöka honom. Samtidigt strömmar människor till överallt ifrån. Stämningen blir hätsk. Ingen behöver fråga, alla tar för givet att jag har kört över mannen.

Faktum är att det inte spelar någon roll om jag körde eller inte, jag som västerlänning är ansvarig. Som att jag på ett märkligt sätt är kapten över bilen. I upphetsningen är det omöjligt att försöka förklara någonting.

Låt oss säga att mannen avlider medan jag försöker hjälpa honom. Då är det ingen tvekan längre. Jag är en mördare. Någon i mobben ropar:

”La cocaraca!”

Det är jag som är kackerlackan. Jag ska avlivas. Min chaufför och guide har i det här laget smält in i folksamlingen, för att rädda sig själva förstås. Sekunder senare skulle jag kunna ligga under en svärm av sparkar, slag och hugg av macheter. Därefter kanske släpas ner i det svarta vulkandammet i diket bredvid vägen. Några kläder hade jag nog inte haft kvar. I det läget när de börjat kissa och spotta på mig hade jag kanske önskat att jag redan vore död.

Det kan hända och det har hänt. Till och med om man är snabb och tar med sig en skadad i bilen kan man hållas som ansvarig framme vid sjukhuset ifall personen avlidit under färden.

Något som skrämmer mig med många platser i Afrika är de plötsliga eruptionerna av spontant och dödligt våld. Människor som till synes inte känner varandra kan gå ihop och slå ihjäl. För ibland ingenting.

Och det handlar absolut inte om svarta vs vita. Min frus kusin är svart kenyan, gift med en vit skotsk man. En dag promenerade de i Nairobi och en ung spoling nappade åt sig hennes mobil. Hennes man satte hojtande efter tjuven. Vit man jagade svart pojke, alla förstod. Innan någon visste ordet av hade en folksamling inte bara fällt mobiltjuven och inte bara lämnat tillbaka telefonen. De var redan i färd med att slå ihjäl honom.

Det där våldet. Det fysiska våldet.

Inne i Goma är det lugnt. M23-rebellerna dräller runt. Några är fulla, andra står på sin post och sms:ar. Från ett lastbilsflak spanar ett gäng indiska FN-soldater blasé utöver människorna. När jag åker från ett av flyktinglägrena utanför Goma spänner en kvinna ögonen i mig och ropar just ”La cocaraca!”. Aversionen mot FN och till viss del väst är massiv i dessa områden.

Kivu

Kivusjön

I fonden pustar den aktivas vulkanen Nyiragongo. 2002 var det senaste utbrottet. Under den vackra Kivusjön intill Goma finns enorma mängder av metangas. Vid ett vulkanutbrott eller jordbävning riskerar dessa gaserna att frigöras i väldiga exposioner. Två miljoner människor hotas att drabbas omedelbart eller av kvävningsdöden som följer av den förgiftade luften.

Problemet med mannen som låg på gatan är att det också kunde ha gått bra om vi stannat. Jag hade kanske kunnat hjälpa honom initialt och sedan transporterat honom till FN-barackerna. Eller varför inte till några M23-soldater. Det hade kanske gått bra. Det kommer jag aldrig att få veta.


December 11 2012

December 08 2012

December 01 2012

November 23 2012

November 08 2012

Older posts are this way If this message doesn't go away, click anywhere on the page to continue loading posts.
Could not load more posts
Maybe Soup is currently being updated? I'll try again automatically in a few seconds...
Just a second, loading more posts...
You've reached the end.

Don't be the product, buy the product!

Schweinderl