Tumblelog by Soup.io
Newer posts are loading.
You are at the newest post.
Click here to check if anything new just came in.

October 05 2013

Ibland tänker jag på det där skottet

Det var tidig morgon söndagen 22 september. Dagen efter att terrordramat inletts på köpcentrumet Westgate här i Nairobi. Jag var den enda journalisten på den plats vid Lower Kabete road där man kunde se Westgate. Kollegorna från all annan media hade inte hittat dit än.

Jag och taxichauffören Ken hade suttit där i bilen hela natten. SVT ville ha mig där eftersom vi då trodde att det skulle få ett snart slut. Några människor har samlats.

Plötsligt bryter skottlossning ut i och utanför Westgate. Jag korsar vägen med kameran på. Det är då den kommer. Precis efter att den vita bilen åkt förbi. Kulan som passerar strax ovanför mitt huvud. Först det vinande ljudet, och sedan klicket när den slår i något bakom mig, cirka femtio meter bort. Jag säger åt människorna att ducka.

Jag tänker på det där skottet ibland. Funderar på om det kanske var en gummikula, Jag vet att polisen sköt sådana vid senare tillfällen. Men jag såg inga poliser runt där och då. Kanske någon expert kan avgöra av ljudet.

Troligen var det en förlupen kula från eldstriden, tänker jag. Hur nära kan det ha varit? Någon meter, två, kanske tre.

Dagen före följde jag med militären in i Westgate. Där låg döda människor. Jag kom inte längre än till kaféet innan någon ur säkerhetsstyrkan med sinnesnärvaro kastade ut mig.

Döda människor har jag sett förut. Det händer tyvärr i trafiken då och då här att man passerar en dödsolycka. Härom dagen såg jag faktiskt en som jag glömde berätta om när jag kom hem. Man vänjer sig antar jag.

Många människor har varit med om någon händelse där några sekunder, eller meter varit skillnaden mellan liv och död. Och det är en sådan liten skillnad mellan liv och död. När den inträffar händer egentligen ingenting. Det är just bara att Ingenting byter plats med livet. För några år sedan dog min mor när jag höll henne i handen. Odramatiskt, nästan bagatellartat. Men alldeles oerhört avgörande.

Den där kulan. Den var inte på väg till mig. Inte till någon annan där heller. Utan till ett träd, eller hus bakom mig. Det var ju tur det.


September 18 2013

TIA, This Is Africa

Uttrycket TIA, This Is Africa har skapats av västerlänningar som kommit till Afrika och upplevt ständiga strömavbrott, föråldrad teknologi och överenskomna tider som i bästa fall hålls ibland. Jag är inte särskilt förtjust i uttrycket, eftersom det ofta sägs med nedlåtande ton. Men min senaste resa måste nog få stämpeln TIA. Här kommer en liten inblick i min yrkesvardag. Skrivet med kärlek och respekt för mitt nuvarande hemland Kenya.

Jag hade bestämt träff med en lokal humanitärarbetare i norra Samburu. Han arbetar med att medla mellan boskapsskötarna i området. Det behövs, trakten är extremt drabbad av våld. I slutet av förra året försökte den kenyanska polisen bringa ordning, men det slutade med att 40 poliser sköts ihjäl i eldstrider med boskapsskötarna. Sedan dess håller ordningsmakten sig på avstånd.

Vi kom överrens att jag skulle åka upp under söndagen och så skulle vi filma och intervjua under måndagen. Han hade en kontakt som kunde ordna en lämplig fyrhjulsdriven hyrbil med chaufför till ett bra pris. Så det skulle jag inte behöva oroa mig för…

Sten copy

Vägen till Maralal

På vägen ner från Samburu planerade jag in att passera Meru, centrumet för Khatodlingar i Kenya. Jag tog kontakt med en man i ledande position, professor och khatodlare. Han hade inga problem med att jag skulle komma förbi på tisdagen.

Perfekt tänker jag. Måndag inspelning med boskapsskötarna. Och sedan på tisdagen hinna förbi Meru för khatreportaget. Klappat och klart, meddelade jag Stockholm och hemmaredaktionen.

På fredagen, två dagar före avfärd sms:ar jag min khatodlande kontakt att jag bara vill bekräfta att jag kommer. Jag får ett lite förvånande svar.

”You are crazy. Who are yu. Who are yu.”

Hoppsan. Jag försöker ringa, men blir bortkopplad. Eftersom jag visste att mannen skulle resa mot den somaliska gränsen under helgen antog jag att han hade lämnat sin telefon till en kollega eller liknande. Men lite oroande var det allt.

Lördagen, dagen före avfärd skulle jag träffa kontakten som skulle ordna fram en hyrbil med chaufför. Jag åkte in till stan vid tio till avtalad plats och väntade. Och väntade. Tjejen som jag skulle möta intygade varje gång jag ringde att hon var ”five minutes” därifrån. Efter en och en halv timme började jag misströsta. Jag behövde åka klockan fem på morgonen dagen efter och lördagen hade jag tänkt att tillbringa med familjen. Jag ringde upp henne med lite skarpare ton och då berättade hon att hon inte hade någon chaufför.

”I have a driver.” sa jag.

”Ok, give me five minutes” sa hon.

En halvtimme senare dök hon upp och hälsade med ett nonchalant handslag. Vi gick upp till kontoret där jag skulle betala bilen. Tyvärr kände företaget varken till henne eller någon hyrbil.

Det var verkligen dåliga nyheter, men jag hade en plan B. Eftersom jag vet att saker och ting kan trassla oväntat hade jag säkrat upp med ett annat bolag. Dock väldigt dyrt.

Jag hastade genom stan och hyrde en ordentlig Landcruiser med chaufför. De insisterade på att jag skulle betala för väpnad eskort den sista biten på grund av säkerhetsläget. Jag föreslog att jag kunde betala polisen på plats i staden Maralal om det behövdes eftersom jag inte var säker på om min kontakt däruppe skulle stå för säkerheten därifrån till slutdestinationen Marsabit.

”Inga problem” sa företaget och drog hyran för bilen på mitt kort. Samt pengar för den väpnade eskorten.

”Inga problem” sa de och försäkrade att jag skulle få tillbaka pengarna om jag löste säkerheten på annat sätt.

Jag tackade för mig och hann precis hem och kasta i mig mat och natta ungarna. Jag sov lite oroligt eftersom min khatodlare i Meru betedde sig så konstigt. För att kunna försvara den höga kostnaden för bilen kände jag att jag var tvungen att göra två reportage. Nu hade jag jag bara ett, men fick hoppas på det bästa.

När jag vaknar klockan fyra på morgonen för att fixa det sista innan bilen kom såg jag ett sms på min telefon. Den här gången från humanitärarbetaren i Samburu. Det stod att han hade fått förhinder och föreslog att jag skulle komma senare i veckan.

Jaha. Där stod stod jag i svinottan med en svindyr bil utanför huset och inga reportage att spela in. Jag skickade ett sms.

”Sorry. Allready on my way. Help me to sort this. Please.”

Chauffören Jeff var munter, men jag hade ändå lite svårt att skratta åt hans skämt. I huvudet klämtade bara Fiaskots stora klockor. Hur fan skulle jag förklara det här för SVT i Stockholm? Jag hade hyrt en dyr Safarijeep och tuffade upp genom Kenya utan en käft att intervjua.

Men framåt nio på morgonen började turen vända. Åtminstone lite. Humanitärarbetaren skickade ett sms och sa att han skulle ordna med en ersättare att guida mig till boskapsskötarna och eftersom vi var ute i så god tid kunde jag intervjua honom i Maralal innan han stack. Jag berättade den goda nyheten för Jeff. Men han delade plötsligt inte min glädje.

”Maralal you say. That is a another way. The office only told me Marsabit.”

Det visade sig att vi kört åt helt fel håll i två timmar. Ända vägen till Maralal nu gick över savannen och chauffören var tvungen att inhämta tillstånd från kontoret för den rutten. Det skulle vara okej enligt kontoret eftersom det fortfarande var dagsljus. Efter fem mil på obefintliga vägar ringer min humanitärarbetare och säger att han inte kan vänta på mig längre, utan jag får nöja mig med hans yngre kollega som ska guida mig. Inget att göra. Strax efter att jag förlorat den intervjun poppar ett mejl in från biluthyraren som meddelar att jag ska betala 200 dollar extra för eftersom jag styrt om rutten.Tack för den!

Stämningen i bilen sjunker något igen. Men jag väljer att ignorera mejlet och fokusera på att skrapa ihop det reportage jag kan få.

Långt ute på savannen delar sig vägen i tre. Jeff meddelar att han inte har en aning om vilken vi ska ta. Han tycker att vi ska chansa på den som går neråt. Jag är i det läget inte så sugen på att chansa och får samtidigt syn på två samburukvinnor långt borta. De pekar med säkerhet ut vägen som går uppåt. Jag väljer att lita på dem och det visar sig vara rätt.

Samburukvinnor2

Två vackra Samburudamer med bättre koll på vägarna än vi.

Sent på eftermiddagen skumpar vi in i Maralal och träffar där den unge Popote, som jobbar för samma humanitära organisation som mitt nyss förlorade intervjuobjekt. Vi styr iväg mot byn Marti, som visar sig vara det egentliga målet. Inte Marsabit. Inte ens typ Marsabit.

Vägen mot Marti går över de svala Porobergen. Där på en av topparna ligger en alldeles fantastik liten kyrka som driver vandrarhem i små hyddor. Den italienske Father Bruno Bello är närmast en legend i trakterna. Tyvärr var Bruno på resa till Nairobi just när vi passerade, men jag kände omedelbart att Father Bruno Bello ska få en plats under pseudonym i min bok som jag knåpar på.

Kyrka

Father Bruno Bellos kyrka uppe bland Porobergen

Vi når Marti när mörkret lagt sig. Byns chief tar emot oss och ordnar sängplatser så vi slipper åka tillbaka upp till Brunos ställe mitt i natten och han lovar att samla fem boskapskötare från Turkana och fem från Samburu till dagen därpå.

Tidigt på morgonen stiger jag upp för att fånga gryningsljuset. Jag promenerar runt bland de fantastiskt utsmyckade boskapsskötarna. AK 47:orna dinglar under filtarna de är klädda i och de betraktar undrande den bleke mannen som filmar dem. Efter en stund kommer jag att tänka på de 40 poliserna som sköts ihjäl i området. För säkerhets skull väcker jag Popote, som sedan tar mig runt bland boskapsskötarna.

Det visar sig att Popote kan allt om konflikterna i området, inte bara på grund av sin universitetsutbildning. Han är själv Samburu och hans insikter är fullständigt ovärdeliga för mig. Jag filmar och intervjuar männen från Turkana och Samburu under deras möte. Marti är en unik plats där samhällena har slutit fred och lever tillsammans. När vi åker därifrån vet jag att jag har ett riktigt bra reportage på minneskortet i min kamera.

En tjugotvårig Turkanakvinna vid namn Mima ber om lift till Maralal. Hon berättar att hon har två barn och jobbar på ett tredje. Hennes man håller som bäst på att leta efter sin andra fru. Jag frågar om hon tycker att det känns okej.

”Yes, that is our culture.” säger hon självklart.

Popote berättar att han tänker sig två, tre fruar minst. Jag berättar om Sverige och vår syn på män och kvinnor. Mima lyssnar noga och strax innan de båda kliver av i Maralal ger hon Popote en vänlig men bestämd avhyvling och säger att han borde nöja sig med en fru. Jag känner en stark lust att snabbt åka därifrån innan Mima går hem och berättar för sin beväpnade man vad den svenske journalisten sagt om flera fruar i bilen.

Halvt lycklig över det jag filmat och halvt i förtvivlan över nästa reportage åker vi mot Isiolo för övernattning. Jag lyckas äntligen få tag i min khatodlande professor, som nu har ett vagt minne att vi talats vid. Han har medverkat i såväl BBC och andra medier och kan inte hålla reda på alla som ringer. Det finns inte en chans att han kan pressa in mig i sitt späckade schema, men han kopplar ihop mig med sin fru som är lokal journalist. Hon lovar att ordna något till mig under morgondagen. Det löftet gör att jag somnar som ett barn efter att jag duschat av mig ett par kilo damm på hotellet i Isiolo.

Under frukosten får jag ett sms med ett nummer till en ny khatodlande kontakt i Meru. Det skänker lite lugn och hjälper att pressa ner de torra orostade rostbröden. Jag äter det stekta ägget och en banan, men lämnar korven som ser ut att ha blivit värmd minst tre gånger förut. När Jeff kommer får han in en likadan frukost som jag. Men han hinner bara äta bananen innan en liten brun kackerlacka springer ut mellan brödskivorna. Han suckar och säger att det inte är någon idé att beställa in en ny tallrik.

”They will just bring me the same back.” säger han uppgivet.

Jag börjar vid det här laget bli ganska sliten av för lite sömn, för många strappatser och på det en riktigt ruggig matupplevelse. Jag ringer numret jag fick och mannen i luren säger tveksamt att jag är välkommen till Meru och hans khatodling. Vi stämmer träff i grannstaden Maua utanför Metodistkyrkan två timmar senare. I det läget hade jag mycket lågt ställda förväntningar. Jag hoppades bara att karln inte var helt tandlös, helst nykter och någorlunda vid sina sinnens fulla bruk. Men än en gång ska jag bli positivt överraskad.

Mannen jag möter heter Peter och är inte vem som helst. Han klädd i kostym, trevlig och mycket insatt i khatodlingarnas betydelse för distriktet. Peter ska snart resa till London för att försöka förhindra parlamentet att förbjuda khat, eller miraa som det också kallas. Han visar mig sin odling och tar mig till den lokala skolan. Där träffar jag rektorn som visar skolans egna miraaodlingar inne på skolans område. De har just invigt den nya byggnaden för secondary school, som helt finansierats av skolans odlingar.

I Merudistriktet är miraa hjärtat i ekonomin. Inte bara skolor, utan sjukhus, transportnäringen och i stort sett allt annat drivs av pengarna från bladen på miraaträden. När Europa nu förbjuder miraa, med England som sista land, hotas hela distriktet menar Peter. Han åker till England för att med hjälp av advokater och forskningsrön slåss för sin ekonomiska överlevnad.

På vägen ner mot Nairobi öser regnet ner i mörkret. När vi når motorvägen ser jag ett lamm som står skräckslaget upptryckt mot mitträcket alldeles intill vägbanan. Jag tänker att i Sverige hade det kunnat bli en nyhetsinslag i tv, här hoppas vi mest lite trött att ingen kör på det så bilen får sladd. Kor, getter, åsnor och får kantar vägarna vart man än kommer. De är en del av den sällsamma oredan på den här kontinenten. Allt försigår överallt, på samma gång. Stenrika människor med glansiga märkesskor trippar fram i leran på väg mot kontoret från parkeringen, där mindre lyckligt lottade människor sitter och säljer leksaker som de gjort av kapsyler. Masajer iklädda röda filtar och långa käppar står inne på köpcentrumen och granskar den senaste modellen av Iphone. I stort sett ingen passar tiden, därför att tid inte är pengar. Frustrerade nyanlända västmänniskor brukar lugna ner sig lite efter någon månad i ständig panik över uppskjutna möten, dagslånga strömavbrott och hantverkare som i lugn och ro kommer släntrande utan verktyg när deras tvättmaskin har gått sönder.

Det är inte alls så att människorna här är omöjliga. Det är bara så att många samhällen här inte är konstruerade utefter den tidsprecision som vi är vana vid. Kanske kommer de bli det snart med tanke på det kraftiga ekonomiska uppsvinget som sker i många länder. Och självklart finns det folk som passar tiden och utför exakt lika kvalificerade uppgifter inom samma tidsramar som på hos oss. De extra 200 dollarna för hyrbilen slapp jag betala för övrigt.

Jag vet bara att även om jag skulle sluta mitt jobb idag och flytta tillbaka till Sverige har jag redan varit med om tillräckligt mycket fascinerande och tankeväckande möten och sett så spännande och intressanta platser att jag kan plåga mina barn med historier resten av mitt liv.

TIA, This Is Africa.


September 13 2013

Därför köper jag aldrig en bil från en västerländsk bilhandlare

Här i Nairobi finns det ohyggligt många västerlänningar. De jobbar på ambassader, inom FN eller på något stort internationellt företag. Många lever i en mycket sluten västerländsk miljö i områden där i stort sett bara västerlänningar bor. Inget fel med det, tycker jag. Vår familj umgås med många trevliga västerlänningar. Vi har mycket gemensamt. Inte bara kulturellt utan vi är på ett spännande okänt ställe och vi är på en spännande plats i livet.

Väldigt många västerlänningar här köper sina bilar av andra västerlänningar. Antingen av sådana som säljer privat eller genom någon som öppnat bilhandel. De betalar mer, men det känns ändå som att det är värt det. Det är ju säkrast, tänker man. Kenyanska bilhandlare har svårt att vinna förtroende bland västerlänningarna.

Den något märkliga situationen har uppstått att om jag köper en bil av en kenyan stiger den i pris när skrivit under pappren. Det är som att jag sätter en kvalitetsstämpel på bilen.

När västerlänningarna promenerar iväg till sin västerländska bilhandlare känner de sig alltså trygga. Han är ju som vi. En populär brittisk handlare erbjöd mig en importerad bil till ett pris som låg i runda slängar femtio procent över marknadsvärdet. Och saken är den att han kommer att få den såld till det priset. SAAB till exempel köpte just ett par bilar av honom. De kände sig förmodligen trygga och kan försvara sig om bilen rasar.

”Ja, men alla (läs västerlänningar) handlar ju där! Vi hade ingen anledning att inte lita på honom.”

Men då tänker jag (och förlåt mig nu alla hederliga bilförsäljare). Kom igen! Sedan när gick det att lita på en bilhandlare? Alla har vi ju ett inbyggt alarm som går igång när vi kliver in hos en bilkrängare. Men det är som att det alarmet stängs av här för att västerlänningar känner sig som hemma bland förmodat likasinnade.

När jag själv hade skakat hand med den ytterst trevlige brittiske korpulente bilhandlaren kände jag att jag behövde kolla så att både vigselringen och alla fingrarna satt kvar.

Det är förstås upp till var och en hur man vill spendera sina pengar. Men det kan störa mig att vissa västerlänningar sätter en stor ära i att pruta ner ett hemmagjort trähalsband från fem kronor till två och femtio av någon fattig stackare på turistorten, samtidigt som de lägger hundra tusen kronor extra på bilen utan att blinka. Då kan jag tycka att vi västerlänningar gott kan betala en tia för halsbandet istället och låta en hel familj äta på kvällen.

Själv har jag precis köpt samma bil av en kenyan som jag blev erbjuden av den fryntlige britten. Jag betalar trettio procent lägre pris för en årsmodell nyare, som aldrig är körd på de trasiga vägarna här. Men om den går sönder ligger jag illa till. Då kommer det som ett brev på posten:

”Vad var det vi sa…”


May 14 2013

Inga pengar till fattiga utan mervärde

Nyligen var jag i Sydafrika på World Economic Forum, där jag träffade inte mindre än fem svenska ministrar på besök. Anledningen till att de var så många är att de aningen yrvaket har upptäckt att Afrikas ekonomier går som tåget och riskerar att lämna det skuldsargade Europa på perrongen.

”Vi går från aid till trade med biståndet” sa handelsminister Ewa Björling till mig.

Tanken är att biståndet nu ska ställas om från ren uträckning till investeringar. Man har börjat tala om ett mervärde i biståndet. Alltså vad får vi tillbaka för de kronor vi ger. Och det kan nog verkligen vara rätt att tänka om. Jag har sett alltför många kantrade biståndsprojekt på mina resor runt om i Afrika. Investeringar som får de afrikanska länderna att själva ställa sig upp på benen är kanske den rätta vägen.

Men i den här glädjeyran över Afrikas makalösa tillväxt där vi gärna rapporterar om klassrum i hyddor där eleverna har laptoppar måste det också sägas att miljoner och åter miljoner människor lider varje dag. Det är hemskt och ogreppbart och vi är ju nästan immuna mot lidande afrikaner i media. Under hela min uppväxt minns jag Afrika som en dammig kontinent där barnen hade uppsvällda magar och flugor i ögonen. Vi har redan sett det allra värsta bilderna från Afrika. Det går liksom inte att komma längre än svältdöda barn vid sina utmattade, utmärglade mödrar.

Härom sistens åkte jag till Burkina Faso för programmet Hungerhjälpens räkning. Målet var att skildra hunger, inte svält. Där berättade World Food Programme för mig om de obehagliga effekterna av ständig hunger och undernäring.

”Not only the bodies are effected, but also the brains. We see this as a problem on a community level. People don’t reach normal IQ and that effects the whole society” sa Ariane Waldtvogel som är biträdande chef för WFP i Burkina Faso.

Är det inte avskyvärt.

Hungern är som ett smygande gift som hindrar mängder av människor att nå sin fulla potential. Jag träffade Bibiane i byn Nakamtenga. Hennes mamma ville att hon skulle heta Viviane, men något blev fel i papperen. Bibiane är en smart och rapp tjej i tjugoårsåldern. Varje morgon går hon upp och städar gården, sedan cyklar hon till skolan, där hon på fastande mage sitter timme efter timme för att lära sig allt hon måste. Först på kvällen när hon kommer hem äter hon när jag är där. Ibland tar hon något mitt på dagen.

Bibiane

Bibiane bor i byn Nakamtenga i Burkina Faso

Svält har vi sett på tv, men inte hunger. När torkan kom till Burkina Faso gick alla reserver åt. Människor sålde sina djur för att överleva. Det tar många år att komma tillbaka. De barn som föds under eller efter torkan riskerar att vara undernärda redan som spädbarn. Det är de barnen Ariane Waldtvogel pratar om.

Det kommer att ta åratal innan alla dessa ungar möjligen får ta del av det ekonomiska uppsving som många afrikanska länder upplever. Man skulle önska att dessa barn åtminstone fick sig en frukt, ett ägg och ett glas mjölk om dagen.

”Can I have your email address” frågar Bibiane mig. Hon kan också nå Internet. Men det blir man knappast mätt av.

Burkina Faso är ett av jordens allra fattigaste länder. Alldeles nyss beslutade Sverige att dra tillbaka allt bistånd till Burkina Faso. I Burkina Faso finns inget mervärde.

Onsdagen den 22 maj, klockan 21:00 i SVT sänds programmet med Bibiane.

Den 1 juni hålls insamlingsgalan Hungerhjälpen i SVT.


March 05 2013

En alldeles underbart otrevlig fransyska

Det är sällan man tillfälle att säga att man mött en bedagad fransyska med namnet Lila. Men så har det hänt.

Jag satt i pressrummet på National Elections Centre här i Nairobi när jag plötsligt hörde en hög stämma kraxa högt i rummet.

”Haha, you just want my number!”

När jag tittade upp från datorn såg jag en benig brittisk journalist med tofsigt skägg stå och skämmas med sitt eget visitkort i sin utsträckta hand. Framför honom satt en svarthårig före detta skönhet och packade upp sina saker för att börja jobba. Hon tog inte emot kortet utan lätt britten stå där med skammens röda färg sakta klättrande uppför halsen. Fiaskot var ett faktum och han fick lomma iväg inför allas beskådan.

Plötsligt utannonserades det en presskonferens om valresultaten. Vi journalister plockade ihop våra saker och blev stående i en stor klump framför säkerhetskontrollen in till House of Bomas, den hall där presskonferenserna hålls. Så hör jag stämman igen bakom mig.

”Fucking shit, this is going to take hours!” Snett nedanför bakom mig stod den svarthåriga och plirade. När jag vände mig slängde hon ett öga på min pressackreditering och tog till orda igen.

”You, Sweden, don´t just stand there. Get us through here!” Det får man ändå säga att det var en alldeles förträffligt otrevlig öppningsfras. Allt för rolig för att ignorera. Så jag plockade upp handsken och vi började prata. Eller rättare sagt. Hon höll låda under de dryga tjugo minuter vi blev stående i väntan på att de utländska diplomaterna skulle defilera in. Lila hette hon. Hon hade ingen aning om att det var en färg på svenska, men insåg snart att blomman Lilac hon är döpt efter är just lila.

Väl inne väntade vi i två timmar på den inställda presskonferensen. Det skulle visa sig att valet i Kenya inte gått så smärtfritt som valmyndigheten hoppats på. Teknik har havererat runt om i hela landet och rösträkningen måste ske manuellt. Oron har börjat sprida sig bland delegaterna från det internationella samfundet. De ser ett mönster återupprepa sig från förra valet, som slutade så

IMG_0677En Afrikakorrespondent som heter Johan Ripås                                    foto: Martin Kiama

”This is feeding the Devil. Everyone that wants a reason to be conspiratorial now has got one.” säger en diplomat mellan telefonsamtalen med hemlandet.

Han syftar på att processens safe guard mot valfusk, tekniken, har ersatts med mänskliga händer. Detta kan användas av den kandidat som förlorar. Båda kandidaterna har visserligen sagt att de ska acceptera ett nederlag. Men det sa de före valet, när de båda var segervissa. Lyckas någon sprida en känsla av att valet inte har gått rätt till blir Kenya i ett slag den krutdurk alla fruktar.

De kenyaner jag pratar har en lite mer laid back attityd till det hela. De har inte väntat sig att valmyndigheten ska få ihop ett resultat i brådrasket. De känner sina myndigheter. Det ska krånglas lite.

En oroande faktor i valet är att runt en halv miljon röster kommer underkännas. När jag skriver det här är 317 298 röster diskvalificerade och då är knappt hälften av rösterna räknade. Det är naturligtvis en katastrof för valet att så många inte har förstått hur man röstar. Men det var förutsägbart. Kenyanerna väljer sex politiska instanser, däribland president, guvernörer och parlamentsledamöter. Det är ju tillräckligt krångligt för en som kan läsa att hålla koll. Och de som inte kan läsa räknar vi i hundratusental.

Någon berättade om att han sett en bestämd gammal dam kliva fram till de sex valurnorna och proppa ner alla sina sex kuvert i den första urnan. Ett av hundratusentals exempel och en källa till missnöje förstås.

”I need to go out for a smoke.” säger Lila där vi sitter.

”A smoke, that sounds like something from the eighties” försöker jag lite tufft. Det skulle jag inte ha gjort.

”Smoking is very 2013…in France! I know you guys do things like Swedish massage, that isn´t dirty in one singe way. And that you include hundreds of genders in everything You do. You guys are just so….hahaha! ”

Jag satt kvar medan Lila gick ut och rökte och kände mig lite som en rättskaffens pojkscout i toppluva och shorts.

Att studera rösterna som sakta tickar in är som att se gräs växa. Det går oerhört långsamt. Bara det inte går för långsamt, så att frustrationen hinner ikapp.


March 01 2013

Allt handlar om att undvika våldet

Slumområdet Kibera ligger inte mer än tio minuter med bil från området Karen där vi bor. Men medan människor brändes levande på Kiberas gator efter förra valet 2007 stod folk och vände sina revbensspjäll i lugn och ro på grillen i Karen. Våldet vid förra valet var förödande, men också lokalt.

I Karen bor en stor del av Kenyas vita befolkning. Och många politiker. Själva hyr vi en gäststuga av en gammal minister. Namnet Karen kommer från den danska författaren Karen Blixen, som bodde i området när det begav sig. Filmen Mitt Afrika handlar om Blixens liv och spelades in här i faggorna.

”They burnt my house last election. With all my things in it.” säger Emelie Akinyi när vi sitter i hennes lilla tvåsittssoffa som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Hon bor i ett klassiskt plåtskjul i Kibera. Sedan förra valet har hon kämpat hårt för att komma tillbaka. Bilden på platt-teven är usel och kylskåpet nästan tomt. Men hennes barn kan trots allt se på barnprogram och äta hemgjord isglass från frysfacket.

Emelie.jpg001

Emelie Akinyi bor i ett plåtskjul i slumområdet Kibera

Våra grannar här i Karen åkte till Italien häromdagen. De liksom många andra européer flyr nu Kenya över valet i rädsla för våldet. Mina två små barn får stanna hemma här i huset. Alla dagis och skolor är stängda över valet. Vi har tagit ut kontanter och tänker handla på oss mat så det räcker. Om allt skulle braka samman kommer en kille jag känner köra familjen över savannen till flygplatsen. Kibera ligger nämligen längs vägen. Men jag är så gott som helt säker på att det inte kommer att behövas. Hur jag nu kan vara det?

För Emelies två barn i plåtskjulet utan dörr i Kibera är risken betydligt större än för mina barn. Även om Emelie tillhör Kiberas etniska majorietetsgrupp Luo är hon rädd för att berusade och påtända mobbar ska plundra dem om våldet exploderar i Kibera igen.

”We have to start voting for our leaders because of what they stand for, not because of what tribe they belong to.” säger Emelie när hon skymtar den ena presidentkandidaten Raila Odinga i den brusiga bilden i teven.

KENYAKIBERA.mov.Sub.02_001

Bilden på teven är urusel, men barnen kan se på barnprogram i alla fall

”Where do yo get your electricity from?” undrar jag när jag ser sladdarna hänga i taket.

”Kiber Power Supplier” säger hon och skrattar. Så kallas tjuvkopplingen in på elnätet som mängder av människor nyttjar i Kibera.

Kibera är en av platserna som riskerar att tända gnistan till en våldsvåg i utsatta områden över hela Kenya. Men den här gången är mycket annorlunda. Polis och militär står beredda. Massmedia tonar ner motsättningar istället för att spä på. Politiker från olika läger bevistar gemensamma fredsmöten och håller varandra i händerna. Ingen vill ha våld nu. Men det lilla fåtal som sitter och slipar knivarna kan förstöra så enormt för Kenya. Det vore förödande om bilder på upplopp och brinnande hus än en gång spreds över världen.

Vid ett större utbrott av våld hotas investeringar och Kenya riskerar att förlora sin roll som det stabila och pålitliga landet i Östafrika. För att inte tala om vilken katastrof det vore för Kenyas stora kassako turistnäringen. Turismen är enormt känslig för rapporter om våld. Bara under året som gått har Kenya i perioder tappat upp emot 50 procent av turisterna från väst på grund av några mindre bomber i kyrkor och moskéer vid kusten.

Presidentvalet i Kenya är inte ett politiskt val i vanlig mening. Det är inte främst sakfrågor som burit fram de två huvudkandidaterna Uhuru Kenyatta och Raila Odinga, utan deras etniska tillhörighet. Och det viktigaste valet står nu mellan våld och inte våld. Efter valet väntar rättegång i Internationella Brottmålsdomstolen i Haag för Uhuru Kenyattas del. Han är misstänkt för att ha organiserat attacker vid förra valet. Med honom som president väntar alldeles särskilda utmaningar för Kenya. Men det är en annan historia.


February 15 2013

”They shot him, you didn´t know?”

En av de första reportagen som jag gjorde efter att jag landade i Kenya den 14:e februari förra året handlade att brottsligheten går ner i den stad som brukar kallas ”Nairobbery” eller ”Nairobme”.

En poliskontakt som hette John skulle hjälpa mig. När jag kom till stationen mötte en glad polisman mig på trappan.

”Hi, I am Johan. Are you John?”

”Yes I am… I am Julius.” svarade han glatt och visade in mig till receptionen där vi började prata. Jag har faktiskt ännu inte träffat John som var den som egentligen skulle bistå mig. Julius var så oerhört på det klara med att det var han skulle hjälpa mig att jag då inte insisterade på att få träffa John. Faktum är att Julius var så självklar att jag ett tag trodde att jag tagit fel på namn och att det var John som satt där. John-Julius kanske.

Sedan den dagen har Julius ringt mig minst ett par gånger i veckan för att höra hur livet och jobbet tar sig ut. Han har berättat om sina små barn i mina barns ålder och lite om vad jobbet som polis bär med sig här i Kenya är. En riktigt trevlig prick den där Julius helt enkelt. Men en dag slutade han plötsligt att ringa och tog inte emot mina samtal. Efter ett tag stängdes hans telefon av och vi tappade kontakten.

Sedan dess har jag gjort reportage från många olika hörn av denna väldiga afrikanska kontinent. Jag har mött TBC-döende i Swaziland i söder, träffat nystenrika i Angolas huvudstad Luanda i väst, jag har flytt etiopiska agenter i öst och jag har sett kriget i Kongo-Kinshasa i mitten. Och framförallt har jag lärt känna Afrikas New York – Nairobi. Från somaliernas Eastleigh, till indiernas Parklands, från de vita kenyanernas Karen till Luo- och Nubi-befolkningens slumområde Kibera.

IMG_0371

Kivusjön på gränsen mellan Kongo Kinshasa och Rwanda

Sheraton

Kvalitetshotell i norra Uganda

GUGU.Sub.01

Gugu och hennes vän Xolisile, som är döende i den farligaste varianten av multiresistent TBC

Det är så mycket som skiljer Sverige från Kenya. Sverige är en glidande skala, Kenya är kontraster. Jag kan på en och samma dag, på en och samma plats träffa en person som bor i ett plåtskjul och inte är läskunnig och en annan som bor på en herrgård och har läst på Harvad och en tredje som bor i ett plåtskjul och har läst tusen böcker och en fjärde som bor på en herrgård och inte kan skilja upp och ner på en bok.

För så många människor här är varje dag på allvar. Om det går åt helvete för någon slutar inte fallet i en social åtgärd, det slutar med döden i nåt dike. Ingen räknar med att få något från staten. Det enda folk kan räkna med är att de måste betala under bordet för att få sina rättigheter tillgodosedda. Jag tror på allvar att det är det som gör att trafiken här är fullkomligt livsfarlig för alla som kommer i närheten. Kenyanerna har fått med modersmjölken att man måste ta varenda chans man får. Det inkluderar en att med livet som insatts jag den lucka mellan två bilar som uppstår under bråkdelen av en sekund. Det är inte ovanligt att tre köer bildas bredvid varandra i rusningstrafik. Uppe på trottoaren trängs matatuerna med gångtrafikanterna, i mittenfilen på den egentliga vägbanan puttrar jag och på min högra sida, i motsatt körfält dundrar de stora bussarna som inte fruktar mötande trafik.

IMG_0177

En buss som prövade lyckan att köra om oss nere i diket

Den närmast panikslagna körstilen som kenyanerna praktiserar står i bjärt kontrast mot de milda och vänliga personligheter som annars präglar samhället här. Om det inte är val förstås. Och om en knapp månad, den fjärde mars, går kenyanerna till urnorna. Förra gången, 2007, stacks Kenya i brand och över tusen människor fick sätta livet till. Mängder av människor sitter fortfarande i läger och vågar inte återvända hem. Etniska och klassmässiga motsättningar eldades på av korrupta och maktfullkomliga politiker.

Vi får se hur det går den här gången. Många européer lämnar nu landet och valutan faller. Folk ber till Gud, men oroväckande signaler kommer dagligen från olika håll i landet.

Själv tror jag på enskilda sammanstötningar runt om i landet. Någon bomb här och var. I övrigt ska det nog gå bra. Jag har en exitplan för familjen, som går över savannen mot flygplatsen och vi kommer förstås att bunkra upp med kontanter, mat och fylla telefonerna med krediter. Men jag tror och hoppas på det bästa.

Jag tror inget val kan stoppa den enorma utveckling som pågår här. Endast total härdsmälta och inbördeskrig kan välta de östafrikanska ekonomierna. Om tio år kommer investerade att avundas sina konkurrenter som är här nu. I stort sett alla sektorer står inför väldiga uppsving. Marknaden är enorm. Valet nu står mellan en fungerande (nåja) demokrati med snabbt ökande välstånd mot kaos och elände under några veckor månader, som riskerar att kasta den kenyanska ekonomin åratal tillbaka i tiden. Men de kommer tillbaka i vilket fall. Var så säker.

Häromdagen beslutade jag mig förresten för att försöka få tag i polismannen Julius för att höra hur läget var. Jag gick via Isaiah som jobbar på samma polisstation. När jag nådde Isaiah stod han längs någon vägkant och försökte tjäna lite extra genom att rycka en och annan matatu på några hundra shilling i taget. Jag frågar honom om Julius är i närheten.

”No, I´m sorry. He was gunned down.”

”He was what?”

”Yes, it seems like he was involved with some thugs. They took him to this place and they obviously surrounded him and shot him.”

”I didn´t know.”

”You didn´t know. Sorry.”

Två barn till på jorden som kommer att växa upp och undra om vem den där personen egentligen var som de minns endast som en diffus gestalt från den tidiga barndomen. Tack för alla intressanta samtal Julius.


December 31 2012

Vad kan jag göra för Afrika?

Många har skrivit till mig och undrat hur man bäst ska skänka pengar om man vill stödja någon del av den afrikanska kontinenten. Viljan att hjälpa och misstron mot biståndsorganisationerna tycks nästan vara lika stora. Själv har jag ärligt talat ingen större koll på vart man ska skicka sina pengar. Om du känner att du är osäker är mitt förslag faktiskt – behåll pengarna och gör någonting kul för dem. I Afrika.

Om fler människor i väst lärde känna Afrika skulle nog engagemanget i kontinenten öka. Se bara hur semestrandet i Thailand bidrog till det enorma internationella engagemanget efter tsunamin. Om Afrika kunde få uppleva lite sådan kärlek vore mycket vunnet. För stora tragedier finns det ju som bekant tyvärr gott om.

Men också investeringar och kulturellt utbyte skulle kanske öka på sikt om fler hittade hit till söder om Sahara. Det finns mängder av helt fantastiska semesterresmål i Afrika för den som har råd. Och det tycks ju ändå många ha.

Men bomber och malaria då? Äsch. Själv bor jag i Nairobi med min familj och här smäller de en bomb någon gång i veckan känns det som. Men för att vara helt uppriktig så är bomberna riktade mot delar av lokalbefolkningen och de smäller oftast i utsatta områden. Så vitt jag vet har inte en enda turist skadats här i Kenya på senare tid. När jag reser med min familj är jag mycket mer rädd för trafiken. Det är troligen mer rationellt eftersom trafiken skadar och dödar enormt många fler turister än de hemmagjorda bomberna gör runt om i världen. Men att åka taxi utan säkerhetsbälte i den kaotiska trafiken till pyramiderna utanför Kairo tycks konstigt nog vara helt okej för svenska barnfamiljer. Och det är för övrigt långt större risk att bli knivrånad i New York än i Nairobi.

Malariarisken kännst överdriven också. När vi reste till Nairobi första gången var min fru gravid. Sköterskan som vaccinerade oss i Stockholm rådde på fullt allvar oss att stanna hemma. Men då ska jag få be att få meddela att malariarisken är helt obefintlig i svala Nairobi. Och, hör och häpna, kvinnor är gravida även här. Man stendör inte så fort man kliver av planet.

Vid kusten finns det malaria. Men på de hotellen vid det fläktande havet bedömer i alla fall jag att mina barn är säkra. Man brukar säga att malariamyggan biter ”from dusk to dawn”, under mörkrets timmar alltså.  Särskilt under ”cocktail hours”, mellan fem och åtta på kvällen ska man skydda sig. Läkarna här, som i motsatts till svenska läkare, verkligen kan malaria säger att man i princip är helt säker med ordentlig myggsprej och långbyxor på kvällskvisten. Myggnät över sängen är en självklarhet.

Med malaria som med bomberna, den drabbar mest lokalbefolkningen. I fattiga områden vid de stillastående varma sötvattnen sover man tyvärr ändå oftast utan myggnät.

Med andra ord. Kom hit. Istället för att tvångsmässigt beställa en resa till Thailand nästa år föreslår jag en tripp till Östafrika.

Zanzibar, Mombasa, Lamu

Vita stränder, god mat, spännande kultur. Hela swahilikusten ett badmecka med oerhört intressant historia. Det är varmare i vattnet än i Thailand också.

Zanzibar

Gisenyi

Rwanda är överlag sagolikt vackert. Varför inte Gisenyi vid Kivusjöns kant. Härifrån kan man åka och titta på gorillor i norra Rwanda också. Ett bortglömt resmål. Det bör förstås vara någorlunda lugnt i grännstrakterna i grannlandet Kongo-Kinshasa, som ligger bara några kilometer bort.

Gisenyi

Tipsa gärna om resmål i Afrika. Skriv i kommentatorsfältet här under.

Gott nytt 2013!


December 25 2012

Det största sveket i människans historia

Visst minns vi 1994. Det svenska herrlandslaget i fotboll kom trea i VM och Sverige var i lyckorus. Det var värmerekord, öltält och kärlek. Det finns en Flashbacktråd om den sagolika sommaren. En person med rötter i ett annat land undrar:

”Jag tillhör den där förargliga gruppen som i folkmun kallas invandrare och flyttade hit först 2003. Något jag som utomstående betraktare lagt märke till är hur folk älskar att tala sig varma om den fantastiska sommaren 94. Så fort sommarhelvetet kommer på tal får alla något nostalgiskt i blicken och börjar desperat gräva i minnesbanken efter en anekdot. Alla försätts i något sorts rofyllt sinnestillstånd. ”

Jag minns själv hur lite jag brydde mig om folkmordet i Rwanda den sommaren. Det pågick som bäst när vi i Sverige jublade över fotbollsframgångarna. Bilderna på människor i massflykt efter folkmordet kommer jag ihåg, men inte mycket mer. Jag var tjugo år och hade annat att tänka på.

Vi kom från en avgrundsdjup lågkonjunktur i början av nittiotalet. 1994 hade det så smått börjat vända. Människor i Sverige anade ett ljus. Mitt i den vändningen kom fotbollssuccén i VM. Kanske var det därför som lyckan exploderade så.

”Ibland undrar jag varför människor här inte lynchar oss från väst så fort de ser oss” säger Maria och tittar ut över dalarna där mördandet pågick den där varma och sköna svenska sommaren.

Vi var på väg från några dagars jobb i konfliktzonen runt staden Goma i östra Kongo Kinshasa. Jag och Maria Sjöqvist från SR delade taxi ner till Kibuye i Rwanda. Vi skulle båda göra reportage om den svenske medborgaren som åtalats för folkmord.

Maria tänkte på det oerhörda sveket från världsamfundet mot den rwandiska befolkningen under folkmordet. Både mot de som mördades och de som tvingades bevittna folkmordet och som inte mäktade med att ingripa av rädsla för sina egna liv.

Omvärlden visste att ett folkmord var nära förestående. FN:s befälhavare i Rwanda, Romeo Dallaire hade skrikit sig hes om truppförstärkningar. När startskottet för folkmordet gick i början av april drog FN tillbaka sina styrkor.

“Cut down the tall tree!” skrek den rwandiska radion. Tutsierna betraktades traditionellt som långa och smala.

Livrädda mödrar med barn i famnen såg hur FN:s militärfordon evakuerade vita människor. Till och med de vita människornas husdjur plockades med framför ögonen på de som snart skulle mördas av mobbarna beväpnade med macheter. När det internationella samfundet lämnat Rwanda kunde det extatiska mördandet välla fritt över landet.

Det här får mig inte bara att tvivla på FN, utan att nästan hata varenda karriärist inom denna byråkratiska klump. De som nu sitter med analyser, utvärderingar och rapporter i sina händer på de bättre hotellen runt om i världen. De som efteråt har mage att komma till Rwanda och berätta hur det kunde gå så snett.

Romeo Dallaire, han som varnade för folkmordet, tog på sig en fullständigt orimlig skuld och begick flera självmordsförsök innan han avskedades från den kanadensiska armén. Han drog den fulla mänskliga konsekvensen av omvärldens svek. Fler borde ha mått mycket sämre.

“Det är fruktlöst att fokusera på misslyckandet. Vi måste gå vidare och se till att något sånt här aldrig händer igen” säger någon.

Nej, låt oss fokusera på “misslyckandet”. Låt oss fokusera på skulden. Låt oss fokusera på det oerhörda i att vi lät nästan en miljon människor mördas, våldtas, skändas. Det är i den nonchalansen vi kan förstå meningslösheten i stora delar av det internationella engagemanget. En av FN:s grundpelare var ju att förhindra den typ av massutrotning  som drabbade Europas judar under andra världskriget. Det skulle aldrig mer få hända igen. Vi lät det hända igen och därmed faller FN:s grundläggande mandat. Så kan man se det.

Det är faktiskt stötande hur lite ansvar som utkrävts av karriäristerna inom FN. Den som var chef över de fredsbevarande styrkorna 1994, hur gick det för honom? Nog måste han ha fått sparken och aldrig någonsin fått sätta sin fot på en internationell ansvarsposition igen? Nja, FN löste det hela på ett annat sätt. Den ansvarige, Kofi Annan, blev så småningom FN:s generalsekreterare. En fin gest mot de överlevande i Rwanda.

På ett sätt vore det renhårigare att avväpna FN och säga att mandatet sträcker sig till registrera flyktingar och leverera mat och tvål. Den finns en avskyvärd grymhet i att placera ut tungt beväpnade styrkor, som aldrig har för avsikt att skydda civilbefolkningen med vapenkraft. Nästan på alla platser jag besökt i Afrika är avskyn mot FN både djup och innerlig bland befolkningen. Med det inte sagt att FN misskött sig överallt, men det är helt klart att det begåtts ett gigantiskt pedagogiskt misstag.

Det är i sanning märkligt att människor i Rwanda inte lynchar oss från väst när vi kommer. Jag träffar Nikuze Ephrasie hemma hos Jean Baptiste, en av de soldater som ingick i Kagames armé. Det var den armén som på egen hand fick slut på mördandet. Han säger diplomatiskt att han har lite svårt för FN-insatsen i Rwanda, men inte har några synpunkter i övrigt.

Både Jean Baptiste och Nikuze känner mycket väl till den svenske medborgaren som står åtalad för folkmord, Nikuze blev vittne till en av de massakrer som han misstänks ha deltagit i. Hennes man och två barn hackades ihjäl framför hennes ögon. Nikuze måste vila mellan mina frågor. Att prata om det besinningslösa mördandet gör det svårt att andas för henne.

Nik

Rwanda är ju så litet. Omvärlden hade på en halv dag kunnat besätta hela landet med soldater som hade kunnat förhindra folkmordet. Men vi gjorde inte det. Vi gjorde faktiskt inte ett skit.

Det sägs att Sverige förlorade sin oskuld efter Palmemordet och Lasermannens härjningar i det tidiga nittiotalets ekonomiska kollaps. Men det är inte sant. Sett ur nästan alla internationella perspektiv är Sverige fortfarande ett Fylke. När jag tänker på Sverige ser jag den äppelkindade fryntliga kusinen från landet, med järnkoll på musik och de senaste trenderna.

Vi kom trea i VM.

Livet har aldrig riktigt kommit tillbaka till Nikuze. Någonting gick sönder för alltid inom henne 1994. Tiden läker inte alla sår.


Gjorde just mitt årliga mentala test mot arbetsmarknaden

Trivs du med att ha många bollar i luften?

Svar: Nej, det bör man förstås undvika.

 

Ser du dig själv som spindeln i nätet?

Svar: Inte alls, faktiskt.

 

Vill du bli det här företagets ansikte utåt?

Svar: Absolut inte!

 

Drivs du av en vilja att bli bäst?

Svar: Inte som jag tänker erkänna.

 

Skulle du passa in i vårt sammansvetsade säljteam?

Svar: Tyvärr ogillar jag teamet redan innan jag träffat dem.

 

Slutligen, ser du dig själv som en framtida ledare?

Svar: Jag ser mig själv i en framtida ledighet.

 

God Jul SVT, gamla vän, vi kör ett år till.

 

 


December 18 2012

Svart vulkandamm i Kongo

Det är dagen efter att rebellgruppen M23 intaget staden Goma vid gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Rwanda. Då och då dånar stora lastbilar fram med jublande rebeller längs de smala vägarna. Antagligen är det en sådan som träffat mannen som ligger på gatan.

Han ligger på rygg ut med kroppen och huvudet ut i gatan. Blicken är tom, men han ser inte ut att lida. Förmodligen har han tappat känseln. Kroppen är gänglig och vikt åt fel håll på flera ställen. Som ett sugrör på golvet efter ett barnkalas. Runt honom står tre, fyra personer och ser hjälplösa ut. Troligen har han blivit påkörd alldeles nyss. Hade det gått en längre tid skulle det vara fullt av folk runt honom.

”He has probably just been crushed by a lorry.” säger Ibrahim från baksätet. Chauffören stannar reflexmässigt på andra sidan gatan. Men jag säger direkt till honom:

”Go, go, go!”

Vi åker därifrån. Det är förstås mycket grymt, förmodligen till och med straffbart i vissa länder att överge en svårt skadad människa på det sättet. Etiskt försvarbart? Knappast.

Men sanningen är den att jag sannolikt skulle ha blivit lynchad om vi hade stannat för att hjälpa mannen. Det är hemskt, men i allra högsta grad en realitet. Så här hade det kunnat gå:

Vi stannar som enda bil och jag springer ut och korsar gatan till mannen. Med mina förstahjälpen-kunskaper börjar jag undersöka honom. Samtidigt strömmar människor till överallt ifrån. Stämningen blir hätsk. Ingen behöver fråga, alla tar för givet att jag har kört över mannen.

Faktum är att det inte spelar någon roll om jag körde eller inte, jag som västerlänning är ansvarig. Som att jag på ett märkligt sätt är kapten över bilen. I upphetsningen är det omöjligt att försöka förklara någonting.

Låt oss säga att mannen avlider medan jag försöker hjälpa honom. Då är det ingen tvekan längre. Jag är en mördare. Någon i mobben ropar:

”La cocaraca!”

Det är jag som är kackerlackan. Jag ska avlivas. Min chaufför och guide har i det här laget smält in i folksamlingen, för att rädda sig själva förstås. Sekunder senare skulle jag kunna ligga under en svärm av sparkar, slag och hugg av macheter. Därefter kanske släpas ner i det svarta vulkandammet i diket bredvid vägen. Några kläder hade jag nog inte haft kvar. I det läget när de börjat kissa och spotta på mig hade jag kanske önskat att jag redan vore död.

Det kan hända och det har hänt. Till och med om man är snabb och tar med sig en skadad i bilen kan man hållas som ansvarig framme vid sjukhuset ifall personen avlidit under färden.

Något som skrämmer mig med många platser i Afrika är de plötsliga eruptionerna av spontant och dödligt våld. Människor som till synes inte känner varandra kan gå ihop och slå ihjäl. För ibland ingenting.

Och det handlar absolut inte om svarta vs vita. Min frus kusin är svart kenyan, gift med en vit skotsk man. En dag promenerade de i Nairobi och en ung spoling nappade åt sig hennes mobil. Hennes man satte hojtande efter tjuven. Vit man jagade svart pojke, alla förstod. Innan någon visste ordet av hade en folksamling inte bara fällt mobiltjuven och inte bara lämnat tillbaka telefonen. De var redan i färd med att slå ihjäl honom.

Det där våldet. Det fysiska våldet.

Inne i Goma är det lugnt. M23-rebellerna dräller runt. Några är fulla, andra står på sin post och sms:ar. Från ett lastbilsflak spanar ett gäng indiska FN-soldater blasé utöver människorna. När jag åker från ett av flyktinglägrena utanför Goma spänner en kvinna ögonen i mig och ropar just ”La cocaraca!”. Aversionen mot FN och till viss del väst är massiv i dessa områden.

Kivu

Kivusjön

I fonden pustar den aktivas vulkanen Nyiragongo. 2002 var det senaste utbrottet. Under den vackra Kivusjön intill Goma finns enorma mängder av metangas. Vid ett vulkanutbrott eller jordbävning riskerar dessa gaserna att frigöras i väldiga exposioner. Två miljoner människor hotas att drabbas omedelbart eller av kvävningsdöden som följer av den förgiftade luften.

Problemet med mannen som låg på gatan är att det också kunde ha gått bra om vi stannat. Jag hade kanske kunnat hjälpa honom initialt och sedan transporterat honom till FN-barackerna. Eller varför inte till några M23-soldater. Det hade kanske gått bra. Det kommer jag aldrig att få veta.


September 14 2012

Avslöjandet av den etiopiska videobluffen

12/9-2012

Ökenhettan slår in genom den öppna dörren på planet. Genom fönstret ser jag mina två kollegor lätta från startbanan på väg mot Istanbul. SVT har just sänt flera inslag om hur den etiopiska regimen har förfalskat bevismaterial och helt riggat gripandet av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.

Jag har tillbringat en natt i det lilla ökenlandet Djibouti, nu är jag på väg hem till familjen i Nairobi. De senaste tre nätterna har jag inte sovit många timmar. Inslaget jag gjorde om den förfalskade etiopiska bevisvideon slog minst sagt ner som en bomb och drog fullständigt ner byxorna på den etiopiska regeringen. Förmodligen kan jag besöka Etiopien först när nuvarande regim har fallit och riktig demokrati har införts.

När dörren stängts och vårt plan taxar mot startbanan frågar jag flygvärdinnan om det serveras varm mat på vägen till Nairobi. Jag får svaret:

”We will get hot food onboard when we reach Addis.”

Jag sjunker ner i stolen och konstaterar att vi är på väg tillbaka till Etiopien för en oannonserad mellanlandning.

Några veckor tidigare

Mannen i telefonen säger sig ha nya avslöjande uppgifter kring gripandet av Martin Schibbye och Johan Persson. Trots att det är sent på kvällen vill han träffas på en plats som de flesta i Nairobi undviker efter mörkrets inbrott. Jag lyckas styra om mötet till en tryggare plats dagen efter.

Han är inte ensam när han kommer. Med sig har han en klanäldste som ska ha sitt ord med i laget om jag är en journalist värd att lita på eller inte. Vi sitter och pratar en stund om situationen i Ogaden och gripandet av Martin Schibbye och Johan Persson. Efter ett tag väljer jag att gå på toa för att de två männen ska kunna få en chans att utvärdera mig. När jag kommer tillbaka säger mannen som ringt mig:

”A friend of mine has defected from Ethiopia. He has material that shows the Swedish journalists was sent to jail with fabricated evidence. Do you want to meet him?”

Efter några dagar av arrangemang och telefonsamtal bestämmer vi oss att ses på en plats som vi tycker känns säker. Det finns mycket flyktingar och ONLF-medlemmar från Etiopien i Nairobi. Av de följer också att det finns en hel del agenter från den etiopiska underrättelsetjänsten närvarande. Därför måste vi vara försiktiga.

Första gången jag får se materialet inser jag direkt att det är ett viktigt avslöjande. Samtidigt inser jag att mannen som visar mig materialet, Abdullahi Hussein, nog sannolikt har skrivit under sin dödsdom i samma stund som det publiceras. Abdullahi har jobbat för etiopiska myndigheter och det var han som var ansvarig för publiceringen av filmen.

”They have allready realized I am gone. I can tell from my email.” säger Abdullahi. Eftersom han själv har jobbat inom den etiopiska administrationen vet han en del om hur den etiopiska säkerhetstjänsten jobbar.

”They know I am here in Nairobi and their guys on ground have started to look for me.” säger han.

Abdullahis familj är på väg ut ur Etiopien. Men de har inga pass med sig så det kommer att ta tid. Under de följande två veckorna möts vi på olika platser och diskuterar publiceringen. Samtidigt gör jag vad jag kan för att kontrollera hans bakgrund. Det är svårt. Men det som stärker min tro på Abdullahi är att han inte ställer några krav på Sveriges Television och han vill inte ha några pengar för materialet.

”I am doing this for the people of Ogaden. If two Swedish journalists can be treated this way, imagine what they do to the civilian population”, säger Abdullahi om sitt syfte.

Under våra möten pressar jag på för att få kopiera materialet och filma en intervju med Abdullahi. Jag försöker förklara att när vi väl har gjort detta så kan vi agera utifrån en säkrare position. Rent krasst betyder det att om den etiopiska säkerhetstjänsten tar Abdullahi är det mindre sannolikt att de mördar honom, om de vet att internationell media har tillgång till allt material. Får de tillgång till den enda befintliga kopian och den enda källan kan de i lugn och ro släcka lampan över hela historien.

Till slut går Abdullahi med på att intervjuas. Vi bestämmer tid och plats och arrangerar och planerar utifrån olika scenarier. Vid det här laget vet Abdullahi att larmet har gått och att han är jagad. För varje gång jag har träffat honom är han alltmer stressad. Han har börjat röka igen, en vana han hade lagt bakom sig för länge sedan.

Visst är Abdullahi orolig för sin säkerhet, men det är framförallt familjen han tänker på. Han är övertygad om att de kommer att råka mycket illa ut om de grips innan de hunnit lämna Etiopien. Familjen ska smugglas ut och därför tar det tid. Men jag har fått förtroende för att Abdullahi vet vad han gör. När vi vid ett tillfälle får en stund för oss själva på ett kafé berättar han i detalj hur han fick ut filmen. Och det är smart gjort, så vi ska inte bjuda någon etiopisk säkerhetstjänst på den metoden.

På morgonen när jag packar utrustningen för att åka och intervjua Abdullahi, ringer hans kompanjon.

”No interview, Abdullahi is gone. We think they got him.”

Jag sätter lägger mig på soffan och tittar i taket. Tänk om han död är redan. Det finns inget sätt för mig att börja leta efter honom. Kontakten med honom har uteslutande gått genom hans kompanjoner. De har av säkerhetsskäl inte velat att jag och Abdullahi ska ha någon direktkontakt. Och jag har medvetet inte frågat något om hur eller var han gömmer sig. Jag har heller inget material eller intervju som jag kan publicera.

Katolska kyrkans parkering

Mitt i all hopplöshet minns jag en händelse under ett av våra senare möten. Vi sitter vid Abdullahis dator, givetvis tillsammans med Abdullahis två följeslagare. De vill följa all kommunikation mellan mig och Abdullahi. Helt enkelt för att de värnar om hans säkerhet. De vill inte att något som helst misstag ska begås. Men när de båda plötsligt går och hämtar kaffe ett par meter från där vi sitter, säger Abdullahi lugnt utan att titta på mig.

”So whats your number Johan?” Han öppnar snabbt ett worddokument. Jag ger honom mitt nummer och han skriver in det och sparar och stänger dokumentet precis samtidigt som de andra sätter sig ner bredvid oss.

Och mycket riktigt, när jag ligger där i soffan ringer min telefon. Det är Abdullahi. Jag säger bara snabbt namnet på en byggnad nere i stan.

”Two hours” svarar Abdullahi och vi lägger på.

Byggnaden jag har valt ligger i närheten av Katolska kyrkan i Nairobi. När Abudullahi ringer två timmar senare från ett nytt nummer säger jag:

”I´ll call you back.” Vi lägger på och jag ringer honom från ett nytt nummer som jag skaffat.

”Just go to the parking at the Catholic church two blocks from where you are.” säger jag när jag ringt upp igen.

Parkeringen utanför Katolska kyrkan är trång och krånglig. Det är det jag vill utnyttja. Jag har redan åkt dit och min taxi står vid utfarten. När Abdullahi ringer från kön på väg in står jag redan där bredvid.  Han lämnar sin taxi och vi skyndar till andra sidan och hoppar in i min taxi och åker ut. Om någon har följt efter hans bil sitter de sannolikt och svär och försöker vända i kön, alternativt svär lika mycket i den andra kön ut. Vi åker inte mer än några kvarter. Det är ingen idé att åka långt, trafiken står i princip still så det känns säkrare att lämna taxin och gå in på ett hotell som ligger i närheten. Där har jag redan bokat ett konferensrum för intervjun. Vi släpar in min utrustning och går och sätter oss och tar en kaffe.

”I had to leave my friends. I trust them, but right now they are to many.”

Abdullahi vill inte göra intervjun än och materialet har han inte med sig. Han är mycket rädd för sin familjs säkerhet och givetvis också för sin egen. Vi pratar och diskuterar fortsättningen. Jag råder honom att ändå kontakta sina kompanjoner för att lugna dem. Om de desperat börjar söka honom lär de vända på varje sten de har och därmed kanske omedvetet börja hjälpa den etiopiska säkerhetstjänsten. Om de istället vet att Abdullahi lever i säkerhet förstår de att de måste fortsätta vara försiktiga är min tanke.

Några katotiska dagar senare får jag ett samtal från SVT i Stockholm. De vill att jag omedelbart åker till Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Säkra källor uppger att de svenska journalisterna ska släppas. Mitt plan till Addis går klockan 07.40 dagen därpå.

Och nu börjar en cirkus som saknar motstycke i mitt tolv år långa yrkesliv som journalist.

Polis beväpnade med AK4

Abdullahi har återförenats med sina vänner, men under delvis nya former. Nu vill jag träffa dem på en gång. Om jag åker till Etiopien vill jag ha materialet kopierat. Materialet har givetvis som allra störst nyhetsvärde kring frisläppandet. Abdullahis vänner vet inte att jag och Abdullahi varit i kontakt medan han var borta. Vi har kommit överens om en exakt mötesplats om det skulle behövas. Nu behövs det.

”Lets meet in one hour at the place.” säger jag när Abdullahi får telefonen för en sekund.

Platsen ligger i närheten av FN:s högkvarter och alla ambassader. I området kan Abdullahi söka skydd i händelse av behov. Jag själv känner många som jobbar där. Även sådana som arbetar beväpnade.

Klockan är strax efter nio på söndagskvällen när jag kliver in i lobbyn på The Tribe Hotel. Det är ett svindyrt hotell, men ständigt fullbokat eftersom det används av diplomater och FN:personal. När Abdullahi kommer har han med sig en kontakt jag känner och en jag aldrig har sett. Vi åker upp till baren som ligger på taket. Därifrån försvinner den okände mannen på en gång. Jag frågar vem det var och vart han ska. Abdullahis kompanjon säger att han ska åka hem.

Jag försöker på alla sätt få Abdullahi att släppa materialet till mig. Klockan går mot ett på natten och om bara några timmar måste jag åka mot flygplatsen och Etiopien. Klockan 05.40 måste jag checka in och det tar en timme att åka hemifrån till flygplatsen. Det hela börjar kännas som ett låst läge. Abdullahi både vill och inte vill.

Plötsligt sker det som inte får ske. En person med hörsnäcka kommer fram till oss och ber oss följa med. Nu jävlar är det kört tänker jag. Jag ser andra män i kostym som är utplacerade runt baren. Det känns omöjligt att någon skulle kunna veta att vi är här. Vi har ju inte ens nämnt namnet på hotellet över telefon.

Jag betalar notan och presenterar mig sedan som journalist för mannen med hörsnäckan som redan står och talar med Abdullahi och hans vän. Han säger att jag inte har något att oroa mig för.

”I work with the hotel security. Your friends here don’t have any ID. So just come with me.”

På parkeringen utanför står kenyansk polis beväpnade med AK4. Vi blir förda till ett hörn av parkeringen. Huvudet snurrar, det är något som inte stämmer. Och när de börjar fråga efter ”the third person” börjar jag ana vad det handlar om. Kenya lever i terrornoja. Somaliska Al Shabab spränger bomber lite här och var i dagarna. Killen som kom med Abdullahi och hans vänner hade ett typiskt somalisk utseende. Kanske har han passat på att ta sig ett varv och titta på det fantastiskt fina hotellet innan han gick tänker jag. Om han nyfiket har gått och drällt i lobbyn kan de nog ha fattat misstanke. Abdullahi och hans vänner har varit oerhört propert klädda varje gång jag träffat dem och de smälte perfekt in i den internationella miljön här på hotellet. Mannen som de kom med såg däremot anmärkningsvärt hafsigt klädd ut.

Vi står och pratar i lugn och ro med polisen en lång stund. De uppför sig väldigt korrekt, förmodligen på grund av att jag är en utländsk journalist. Men faktum kvarstår, Abdullahi och hans kompanjon har inga ID-handlingar på sig. Polismannen vill ha den försvunne mannen tillbaka till platsen, vilket Abdullahi och hans kompanjon ska ordna.

Så länge jag står kvar på platsen kan de nog känna sig säkra tänker jag. Men samtidigt kommer de kanske att gripas och föras därifrån. Abdullahi riskerar att deporteras till en säker död i Etiopien om han hamnar i förhör. Vi lyckas kommunicera till varandra att det bästa är att jag försöker komma därifrån. Då kan de andra försöka muta sig loss. Kenyansk polis är lättmutade, men sannolikt inte i närvaro av en journalist.

Hotellets säkerhetspersonal kopierar mina handlingar och jag får åka därifrån. När jag kommer hem packar jag min väska och väntar otåligt på samtal från Abdullahi. Så småningom ringer han och säger att det gick vägen och att det är på väg hem. Han säger också.

”Do you have time to come and copy the material?”

Jag ringer min taxikompis och vi åker ut till Abdullahis gömställe. Jag får låna Abdullahis hårddisk för att kopiera på väg till flygplatsen.

”My life is in your hands now” säger han med allvar i blicken.

Jag börjar kopiera materialet i taxin. Framme vid Jomo Kenyatta Airport skyndar jag till ett kafé för att få ström till datorn. Det tar en dryg timme att få över det till min disk. Under tiden springer jag och checkar in. När kopieringen är klar ger jag min taxichaufför Abdullahis disk för återfärd och jag själv går in mot mitt flyg med allt material med mig.

Det är först på planet jag inser att jag är på väg till Etiopien med ett material som skulle rendera i dödsstraff för Abdullahi och vilken annan etiopisk medborgare som helst. För min egen del har jag ingen som helst lust att byta plats med Johan Persson och Martin Schibbye när de friges från fängelset.

De svenska journalisterna släpps

Svt:s utrikesreporter Henrik Silver Samuelsson möter mig på morgonen på hotellet i Addis Abeba. Jag har inte sovit en sekund under natten. Vi tar en kaffe och bildar team. Snart singlar fotografen Marco Nilson in och vi uppdaterar varandra åt alla håll.

Det visar sig att Henrik har rätt. De svenska journalisterna ska släppas. SVT kan som första media bekräfta detta tack vare honom. Vi står på trottoaren när en av Henriks öppna källor, ambassadören Dina Mufti säger det rakt ut till oss.

”As far as I am concerned, they are released.” säger han muntert och promenerar vidare för att fira det etiopiska nyåret. Vi twittrar och ringer ut nyheten till omvärlden när vi skyndar oss mot presskonferensen som utlysts.

Henrik medverkar live i alla nyhetssändningar och jag gör två reportage om frigivningen. Sent på natten bestämmer vi att jag kör alla morgonsändningar live, Henrik är helt utmattad. Jag får några timmars sömn innan jag går ut live från gatan utanför hotellet.

Precis innan jag går ut i direktsändningarna ringer jag Abdullahi och berättar om frigivningen.

”Publish” säger han.

Efter nyhetssändningarna vid niotiden på morgonen springer jag upp på hotellrummet och börjar konvertera relevanta filer ur materialet. Henrik beställer flygbiljetter. För oss spelar det ingen roll vart, bara ut ur landet. Vi bokas på ett plan till Djibouti klockan fyra på eftermiddagen. Jag och Marco klipper jobbet och vi intervjuar Abdullahi via Skype. När vi postar inslaget har Henrik redan åkt till flygplatsen med våra väskor för att ställa sig i kö.

På flygplatsen kommer jag överens med SVT att vi ska sända ett sms när vi är i luften. Inte en rad eller sekund får publiceras medan vi är kvar på marken.

Ungefär i samma stund som vårt propellerplan lättar från marken anländer TV4 och annan svensk media till Etiopien för att täcka frigivningen. Men Johan Persson och Martin Schibbye är redan på väg till Turkiet tillsammans med den svenske ambassadören Jens Odlander. Samtidigt trycker vi på sändknappen på mobiltelefonen med orden:

”Vi lättar från marken. Publicera nu.”

Nyheten att den etiopiska regimen har iscensatt gripandet av journalisterna slår ner som en bomb. I Djibouti kastar vi oss i en taxi till hotellet. Djibouti fick sina första trafikljus för en månad sedan, så bilisterna övar fortfarande på hur de ska använda dem. Men vi tar oss levande till hotellet. Vi får ur oss ett inslag och jag medverkar i Aktuellt på telefon från hotellrummet. Sedan får vi äntligen vila.

Vi går ner till restaurangen som meddelar att köket är öppet i ytterligare sju minuter. Samtidigt som uppståndelsen är som störst i Sverige sitter en fullständigt utmattad nyhetstrio och petar i en delad pizza på Hotel Kempinski, vid världens ände, intill den sömniga Indiska oceanen.

Ökenhettan slår in genom den öppna dörren på planet. Genom fönstret ser jag mina två kollegor lätta från startbanan på väg mot Istanbul. När vårt plan lyfter har jag fått reda på att vi ska mellanlanda i Etiopien, det sista landet på jorden jag vill till just nu. Mellanlandningen tar 45 mycket långa minuter. Och när vi lyfter från Addis Abeba mot Nairobi känns livet en smula lättare igen.

Hemma hos familjen tänker jag på Abdullahi Hussein, som varje sekund av sin vakna tid fruktar för sitt liv.


August 21 2012

Några dagar i Sverige

Jag kom från Swaziland och mellanlandade i Kenya bara ett par dagar innan jag satte mig på planet till Stockholm för en sexdagarsvistelse. Med afrikansk oreda i kroppen kom jag till Valhallavägen där jag möttes av ett mindre kaos. Sirener tjöt och lampor blinkade. Någonting allvarligt tycktes ha hänt. För en kortare sekund tänkte jag på terrordåd. Eller hade någon kanske blivit överkörd och skadats svårt?

Det visade sig att det var 4:ans buss som hade fått motorstopp.

Den blå jättelarven låg lång och livlös på busshållplatsen. Passagerarna hade gått av och tvingats vänta i dryga tre minuter på nästa buss. Att SL:s trafikledning kommer tutande och blinkande i utryckningsfordon runt hörnet så fort en buss får stopp i stan berättar något centralt om Sverige tycker jag.

Vid första anblicken ser det ju lite fånigt ut att SL:s skäggiga gamla skinntorra gubbar fräser runt i polisbilsliknande fordon. De räddar ju inte liv direkt, snarare minuter i den kollektiva trafiken. Om en buss tjuvstannar här i Nairobi, och det händer i stort sett i var tredje korsning, får passagerarna helt enkelt kliva av och putta på. Skulle en bil närma sig med påslagna sirener hade nog folk sakta och omärkligt försökt rinna iväg från platsen. För att slippa muta en barsk polis med godtyckliga anklagelser förstås.

Men det är inte fånigt att SL-gubbarna får tuta i sirener när de far fram mot sina punkteringar och trasslande startmotorer. Så ser helt enkelt ett samhälle ut som invånarna ställer mycket höga krav på. Vi gör det för att vi kan göra det. Vi har möjligheten att hålla det för sannolikt att deltagarna i mötet som börjar kvart över tolv, faktiskt anländer någonstans kring kvart över tolv. SL:s skäggiga låtsaspoliser är en av kuggarna som gör det möjligt.

Folk som tillbringat tid utomlands brukar nämna att det är typiskt svenskt att snyggt och prydligt stå i kö eller att vi bländar av billjusen vid möten. Kanske också att vi inte skräpar ner och att vi faktiskt är tysta när skylten säger så. Men det är på något sätt detaljer i vad det egentligen handlar om. Nämligen att det svenska samhället fungerar, att det är så komplett och så homogent.

Vi svenskar är experter på att leva tillsammans. Vi visar enorm hänsyn gentemot varandra. Baksidan av den här väloljade samvaron är vi ställer närmast orimliga umgängeskrav på de som ännu inte tränats i åratal i det svenska beteendet. Och nu tänker jag faktiskt inte enbart på invandrare utan också på att vi till exempel på restauranger kräver att barn från en månads ålder borde veta bättre än att ligga och väsnas när grannbordet får in sina kotletter.

Jag tror inte att människor egentligen blir så där nämnvärt störda som individer av detta, utan mer som medlemmar av kollektivet. Vi vill att alla ska följa det snillrika mönster av sociala regler och dogmer som vi satt upp för vårt umgänge. På restaurangen beter vi oss sansat. Ska vi bröla går vi in på krogen bredvid, eller ännu hellre åker ner till Cypern och kräks i baren.

Det är inte konstigt att uppträda i bikini nere på badplatsen, men att anlända till Rotarys vårfika i samma kläder är att självmant skriva under sin uteslutning ur sällskapet. Ett ganska klumpigt exempel kanske, men poängen är att vi så gärna vill ha det som vi har kommit överens om att ha det. Och i allmänhet ser det ut just så. Vi tycks nästan besatta av att följa reglerna för varje givet tillfälle. Och vi behöver inte ta till övertoner för att förmå andra att hålla sig till samma regler. Det kanske är därför som en biltuta betyder något helt annat i Sverige än i exempelvis Kenya, där jag bor.

Någon tutar kort på en annan bilist vid Slussen i Stockholm, det betyder:

”Men vad i helvete tar du dig till din inkompetente fan!”

Någon hänger på tutan mot en annan bilist i Nairobi, det betyder:

”Psst”

Det svenska samhället sitter rent fysiskt ihop. Elledningarna från ställverken vid stora och lilla Luleälven ner till södra Sverige går inte av titt som tätt i höststormarna. De håller. Här i Kenya måste alla ha back up-generator. I Sverige blandar vi vällingen i kranvattnet, här skulle samma tilltag betyda åska på pottan i flera dagar.  I Sverige tar vi bilen vartannat år till ett ställe där de besiktar den med snudd på kirurgiska instrument. Häromdagen mötte jag en buss på Uhuru highway som var så sned att den kom åkande på diagonalen. Jag kunde i princip vinka till chauffören och tonårsgrabbarna längst bak samtidigt.

På flyget hem till Nairobi tänker på vad Sverige är.

Jag tänker på den svenske mannen som aldrig någonsin yttrar ett ord av kärlek till sin fru, men som efter några öl blir rörd till tårar och öser varma, nästan heta, ord över den gamla bolltrollaren Nacka Skoglund. Jag tänker på kvinnan som blir ilsket förnärmad när hon ertappar fel manliga kollega med att i lönndom snegla ner i hennes Enorma urringning. Men som blir samtidigt skickar ett skälmskt leende som kvitto tillbaka till den andre kollegan som gör samma sak. Och lämnar den förstnämnda kollegan i total förvirring. Jag tänker på Modeskaparen som högljutt avskyr Medias snaskigheter, men som i andra luren själv ringer upp tidningarna och berättar pikanta detaljer om sitt liv. För att få vara med och inte glömmas bort.

Jag tänker på Solen som behagar visa sig över trädtopparna knappt fyra månader om året. Jag tänker på att man får böta femtiotusen kronor om man sågar ner en tall som skymmer solnedgången över fjärden i juli. Trots att vi har miljoner tallar och så få sommarsolnedgångar.

Jag tänker på taxichauffören som körde mig till flygplatsen, som muttrade något om “det här jävla vädret”. Han sa sig vara iranier, men var på sätt och vis mer svensk än mina barn. Jag tänker på julsångerna vi sjunger av glädje, vars melodier är sorgligare än något av Bachs rekviem. Jag tänker på att vi svenskar alltid tycks längta till något. Jag tänker på alla oss som lärt oss sedan barnsben att det enda rätta är att bita ihop och hålla käften. Jag tänker på alla svenskar som gick och röstade på Palme, sen på Carlsson, sen på Persson och nu på Reinfeldt. Jag tänker på att Sverige är ett land i förändring. Och att det alltid har varit så, fast det ibland känns som att allt står still.


August 08 2012

Gugu och Xolisile

Jag står på knä i sanden och filmar strax utanför staden Manzini i Swaziland i södra Afrika. De två tjejerna har väntat sedan tidig morgon på att jag ska komma. De har roliga namn – Gugu och Xolisile. Det känns som att båda är i min ålder, men Xolisile är 29 år, nio år yngre än jag. Med det som är kvar av synen försöker hon hitta mina konturer i solskenet.

De är spända, men inte nervösa. Spända därför att de tror att jag kanske har kommit för att hjälpa, men min kamera gör dem inte nervösa. De är inte intresserade av hur de kommer att se ut i tv, de vill veta om jag som kommer från Väst kanske har hört talas om något som kan stoppa det flöde av liv som sakta lämnar Xolisile.

De bor på en sluttning, med en vidsträckt vy ut över dalen. Det är vinter i Swaziland och därför är allt grönt nu brunt. Morgonsolen tänder ett gyllene skimmer längs de västra bergskammarna. Det är kallt, inte mer än 15 grader.

Xolisiles munskydd kliar och då och då måste hon lätta på det. Hon bär på den värsta sortens multiresistenta TBC som finns på jorden. Den kallas XDR – Extensively Drug Resistent.

Hon är på väg in i sitt eget ensamma svarta tysta rum. Hon är helt döv och snart fullständigt blind. Om inte så länge kommer medicinerna även att ha tagit hennes förmåga att gå. Där i hennes inre mörka sjuksal ska hon vistas tills hon dör. Det finns ingen väg tillbaka för Xolisile. Det finns inte mycket hopp.

Vid den här tiden förra året dog Xolisiles mamma i TBC. Det var Xolisile som smittade henne. Trots att mamman visste att det var förenat med döden ville hon inte att Xolisile skulle ligga ensam i sängen. Hon låg och höll om sin dödssjuka dotter om natten. Och så klart blev hon också sjuk. Och så klart dog hon.

”Xolisile är som min syster, eller dotter. Vi brukade prata om allt. Nu kan vi inte göra någonting längre.” säger Gugu.

Egentligen är de kusiner men uppvuxna nära varandra. Om allt skulle ha varit som vanligt hade de varit ute och haft kul tillsammans. Försökt hitta varsin pålitlig man. Men så kommer det aldrig att bli. Xolisile ska sitta av återstoden av sitt liv blind och döv på gården. Och när hon inte längre kan gå heller, vad finns då kvar?

Varje dag klockan tio kommer en sköterska och ger Xolisile en spruta. Det måste ske samma tid varje dag, eftersom hon också måste äta piller mot sjukdomen i jämna intervall. Framåt lunch måste hon ta sina piller mot den HIV hon också bär på. Blir tidsschemat stört kan hon drabbas av kraftiga kräkningar och förlora en dags viktig medicinering.

Xolisile vill svara på mina frågor. Gugu sitter bredvid och skriver med stora bokstäver på ett papper och hon pratar med övertydlig mimik. Men det är nog så att Xolisile redan är så svårt synskadad att hon inte kan kommunicera med omvärlden mer än om rutinerna på gården. Hon försöker se oberörd ut, men när hon inte förstår varken mig eller sin kusin kommer tårarna. Hennes försök att vara stark översvämmas av hopplös förtvivlan.

Jag känner igen i situationen. När min mamma drabbades av ALS och långsamt förtvinade rådde samma tomma vakuum som här. En människa som tynar bort är saknad redan innan hon är död. Man saknar den människa som en gång fanns. Innan Sjukdomen spände sina klor i henne. I ett hus där en dödskamp pågår är bara de små barnen lyckliga på riktigt. Lyckliga för att de är ovetande. Vi andra koncentrerar oss på att sköta vardagens rutiner så gott det går.

Dagen efter sitter jag och äter frukost på hotellet. Tagen av flera dagars jobbiga inspelningar. Plötsligt står hotellets föreståndare vid mitt bord. Bakom honom står en rund hjulbent liten man och liksom vaggar åt sidorna genom att böja på ett knä i taget.

”Sir, this is the royal poet, brother of the King!” deklarerar föreståndaren pampigt.

Jag blir så tagen på sängen att fullständigt tappar målföret. Detta mänskliga flöte som står och guppar på golvet bakom honom är alltså kungens brorsa, tillika hovpoet. Swaziland är ett kungadöme och kungen Mswati III är en avancerad bigamist. Han har 14 fruar och 23 barn. För tillfället har han skickat iväg samtliga fruar till London för att köpa kläder. Uppenbarligen har han en bror också. Jag förstår att det hela nog kommer landa i att jag ska filma karln när han drar några av sina alster.

”My name is Chapman.” säger Hovpoeten leende från öra till öra och sträcker fram handen.

”Snälla Gud Fader i himmelen. Om du finns, rädda mig bort från det här.” tänker jag.

Det visar sig mycket riktigt att jag förväntas filma Chapman hojtande sina dikter iklädd traditionell dräkt. Men det är mer än jag i det läget skulle klara av. Jag försöker på alla sätt betona hur mycket jag har att göra och att jag åker hem tidigt dagen därpå. Men ingen tid är för arla för Chapman att möta mig. Han vill ses följande morgon klockan halv sex på hotellets parkering. För en kort sekund känns det nästan rimligt att börja störtgråta för att klara mig ur situationen. Att stå tidigt på morgonen i mörkret och låtsasfilma den här smällkaramellen känns för tungt efter allt lidande. Detta sagt utan att känna den mannens litterära kvaliteter över huvud taget.

Jag tillbringar dagen med att spela in gripande berättelser. Framåt femtiden ringer telefonen och Chapman är i andra änden. Han har ändrat sig. En sådan viktig inspelning ska inte hastas fram. Jag måste helt enkelt komma tillbaka en annan gång. Chapman undrar när.

”Oh, I will call you as soon as I know.” säger jag lättad.

På flyget tänker jag på den unga Xolisile som sitter på sin trappa döv och nästan blind. Jag tänker på hennes kusins ångest och hjälplöshet. Jag tänker på mig själv. Man tenderar ju att göra det när man möter andras elände.


July 03 2012

Nästan allt gick åt skogen i Eldoret

Jag landar i Eldoret strax efter åtta på kvällen. Mycket trött försöker jag få igång mobilen med min kod. Jag slår in den slarvigt två gånger och misslyckas. Tredje och sista gången är jag mycket noggrann. Fel kod, telefonen blockerad.

Jag inser med ens att alla uppgifter till de människor jag ska träffa finns i telefonen. PUK-koden för att låsa upp telefonen finns hemma och numret till min fru finns i telefonen.

”Så där ja, nu står jag allt inför ett litet helvete” tänkte jag.

Eldorets flygplats är mycket liten och den tömdes snart på folk. Några siluetter gick och drällde i mörkret utanför. Annars var jag helt ensam.

Efter en liten stund kommer en figur in till mig och frågar om jag har problem. Han har tjock vinröd noppig stickad mössa och inga framtänder. Medan jag förklarar läget för honom kommer hans två kompisar glidande från olika håll. Alla vill hjälpa mig. Själv står jag och hatar mig själv en smula eftersom jag just kommit på att jag fick en ny kod i samband med att min förra telefon blev stulen i presshetsen kring bomben på Moi Avenue i Nairobi. Efter ytterligare en liten stund dyker en polis, modell Lilla Fridolf, upp för att få ordning på läget.

En av killarna i gänget påstår sig veta hur man låser upp telefonen. Man ringer helt enkelt till Safaricom och svarar på lite frågor så är hela saken löst. Allihopa, inklusive Lilla Fridolf, sätter igång och ringa till Safaricom för att låsa upp min mobil. De tänker sig förstås att jag kommer betala några shilling för hjälpen till den som lyckas. Vilket de har alldeles rätt i.

En kvart senare har ligan lyckats. Min telefon är som ny igen, med tre friska pinförsök. Alla fyra får varsin peng.  Om jag nu fortfarande hade jobbat på Dokument inifrån, skulle jag förmodligen har beskrivit fortsättningen på min resa så här:

”Därefter inleds vad som kom att bli en serie märkliga händelser.”

Jag har bråttom på morgonen, intervjuobjektet har meddelat att hon inte kan vänta. Klockan halv sex sätter jag fart mot hotellrummets dörr. På ena axeln har jag kameraväskan, på den andra stativet. Jag suger tag i dörrhandet och… bryter av det jäms med dörren.

Det var mycket oväntat och även en smula irriterande. Jag lyckas så småningom att mickla mig ut och lämnar dörrhandtaget i receptionen på vägen ut till killen som ska hjälpa mig runt. Han anländer obesvärat strax över en halvtimme försenad.

För den som inte vet är Eldoret och grannorten Iten världens löparcentrum. Här bor och tränar i stort sett alla av världens bästa långdistanslöpare. Att skava fem, sex mil om dagen är inga konstigheter i de här trakterna. Eftersom jag missat mitt möte med ganska god marginal ställde jag mig och filmade horder av seniga herrar och damer som morgonjoggade åt alla håll i fullständigt hysteriska hastigheter. De sprutade fram som om de flydde armageddon.

Inspelningarna under dagen gick konstigt nog ganska bra. Men framemot eftermiddagen är allt i sin ordning igen. Jag har medvetet sparat min prata-till-kameran-inspelning till eftermiddagen eftersom ljuset är finare då. Gott så, om det inte vore för hällregnet som satte igång i stort sett i samma sekund som jag plockade upp mikrofonen ur väskan. Vi väntar en halvtimme i bilen innan vi ger upp och åker hem till vår intervjuperson för att göra en sittande intevju. Trädgården är utesluten på grund av regnet, så det fick bli inomhus. Två av mina batterier var slut, men det gjorde inte så mycket eftersom jag kan koppla kameran till ett vägguttag och använda batteriet till ljussättningen. Om då inte strömmen hade gått i samma stund som vi sätter oss. Tack och lov har jag en strömsnål kinesisk ledlampa, som ett av mina två slutkörda batterier faktiskt orkade dra i de tio minuter jag behövde för intervjun.

Jag vill också passa på att nämna att min plånbok fortfarande är kvar på flygplatsen i Eldoret när jag skriver detta i Nairobi. I taxin på väg hem ringer en man och berättar att den låg på en stol i avgångshallen. Han har nu lovat att skicka ner den med nästa flyg. Alltså vid åttatiden ikväll. Till dess väntar jag spänt.

Edit:

Plånboken levererades med nästa flyg till Nairobi. Allt kvar, så när som på att en hittelön hade plockats ut i förskott.  Jag slås gång efter gång av hur stor hjälpsamheten är här.  Och det är absolut inte bara för att man är ute efter pengar.


June 04 2012

Mean Mr. Benson

För säkerhets skull har jag maskat den här berättelsen en smula.

En fläkt i taket virvlar runt den heta luften och enorma getingar äter hål i väggarna. Mr. Benson sover tungt med huvudet på pappershögarna på skrivbordet. I dörröppningen står en polisman givakt och viskar. Han vill inte bringa sin chef alltför abrupt från sömnen. I den här byn är det Mr. Benson som är lagen.

Någon gång på sextiotalet asfalterades vägen mellan den större byn och den mindre byn. Sedan dess har absolut ingenting gjorts för att hålla vägen i skick. Nu är det ingen väg längre. Det vore faktiskt mer korrekt att säga att man tar diket till den mindre byn, än att man tar vägen dit. Nio mil tar två och en halv timme. Om man kör i livsfarlig hastighet.

World Food Programme finns på plats i dammet med två baracker. En pojke kastar sten på några oförstående getter som letat sig in i de temporära plåthyddorna som ställts upp för ditresta hjälparbetare. Jag går till polisstationen som består av ett litet vitt stenhus. Utanför sitter poliserna i skuggan och petar naglarna. En av dem leder mig till Mr. Bensons kontor. Det är han som nu står och viskar för att följsamt väcka sin chef.

När Mr Benson vaknar visas jag in på hans kontor.

”My name is Mrchensson” pustar han ut mellan sina gulbruna glesa tänder. Mr. Benson är antingen full eller hög, eller både och. Vid ena näsborren finns ett öppet rött sår som vätter ner mot munnen. Han kliar i såret precis innan han sträcker fram handen för att hälsa. Jag måste komma ihåg att tvätta händerna tänker jag.

Eftersom jag inte hör vad han säger när han presenterar sig, säger jag:

”My name is Johan”. Det skulle jag inte ha gjort.

”MY NAME IS MR. BENSON. You are Mr.?” gurglar Mr. Benson plötsligt ilsket mot mig.

”Ripas… I am Mr. Ripas”

”You see Mr…..Ripas, I didn’t expect you until this evening. I have been on a very exhausting trip. WHICH I AM JUST BACK FROM”. Mr. Bensons blick är oprecis, men flammande av vrede. Jag tänker att här är det bäst att hålla låg profil. Men lika snabbt som Mr. Benson flammar upp, lika fort sjunker han ner i ett förvirrat tillstånd, fumlande med händerna bland pappren på bordet. Då och då kliar han i såret under näsan. En geting surrar tungt genom rummet med sin last från väggen och försvinner ut genom dörren.

”You need KPR… That is what you are here for. You are not going anywhere without armed escort. That is for sure.” mumlar Mr. Benson.

Dit jag ska måste man ha väpnad eskort. Vägen är ökänd för bilkapningar och rånmord.

”What do You think the SWEDISH GOVERNMENT WOULD SAY IF YOU GOT SHOT?” Mr. Benson hittar tillbaka till sin omotiverade vrede. Det känns som att han med sitt tonfall anklagar mig för att vara på väg ensamcyklande och visslande in i de farliga områdena, trots att polisstationen är min första anhalt.

För en sekund tänker jag på vad Fredrik Reinfeldt skulle ha att säga om att jag klampat in ensam i en livsfarlig obyggd och lyckats få mig själv skjuten. Ingenting högst sannolikt.

”Sir, You are right. I need an armed escort.”

Mr. Benson skriver ner ett telefonnummer i sitt anteckningsblock och river av till mig. Han kliar sig slött i såret under näsan.

”Now, you see. You are in big problems. You can’t come here without an appointment. You have to go back and call this number. If you come back without an appointment I have to give you a blackout.” Mr Bensons grumliga blick hittar min. Vad han menar med ”blackout” är lite otydligt i sammanhanget. Jag tolkar det som ”ett blankt nej” snarare än att han ska börja veva med nävarna. Förmodligen tog han bara till ett lite för starkt ord. För att visa vem som bestämmer.

Vi skakar hand och jag går tillbaka till bilen. När jag öppnat pappret och obetänksamt stoppat in en kola i munnen med samma hand som jag hälsat på Mr. Benson med känns det som all världens sjukdomar flyter in i mina ådror.

På baksidan av lappen med telefonnummer finns fragment ur en mordutredning. Jag kan tydligt läsa vem som har blivit mördad av vem och när.

Taxiföraren Patrick gasar på i strax över nittio på och vid sidan av vägen. Han är tystlåten, kattögd och en av de skickligaste förarna jag någonsin har stött på. Vilken ralllyförare som helst skulle bli imponerad.

Tillbaka i den större byn möter vi en enorm naken man, som obesvärat dinglar fram längs vägen.

”He is a little bit crazy” säger Patrick.

Vi åker hem till den person som ska hjälpa oss runt. Han sitter med ett gäng kompisar och tuggar kat, eller mirra som det kallas här. Det är ett evigt gnagande på små pinnar i rummet. Först petar de bort de små bladen, sen gnager de av ett litet stycke av den smalare delen av pinnen. Sen liksom skalar de pinnen med tänderna och slänger resten av pinnen i en hög på golvet. Sen nästa pinne.

”It makes you see visions” säger vår guide.

Behöver man verkligen det i de här trakterna tänker jag. När vi senare promenerar fram längs bygatan inser jag att jag själv är ett slags vision. I synnerhet för barnen. Antingen faller de i gråt när de ser mig, eller så gömmer de sig. De lite modigare kommer framspringande skrattande. Men ändå lite rädda. Den nakne jätten bryr de sig inte om.

Jag åker inte tillbaka till Mr. Benson. Vi löser våra inspelningar på annat sätt. På flygfältet på väg hem går jag in i avrese/ankomsthallen. Den består av ett plåttak på fyra störar. Checkin-disken utgörs av något som liknar ett betongaltare. Biljetterna skrivs för hand.

Vid en mellanlandning kliver en liten, men kalasrund tant på. Hon bär svarta solglasögon à la Bono på Zooropaturnén. Hatten består av flortunna rosa tygbitar som reser sig likt tuppkammar. Hon är en av Kenyas senatorer.

”Hello evererybody! How are you! This is the senator! Hahaha!” ylar hon när hon kränger sig fram mellan sätena.

”It’s senator Madula” viskar en medpassagerare till mig. Stavningen har jag ingen aning om.

Jag tänker på några ord Peter Nordström på den svenska ambassaden i Nairobi sa en kväll när vi tog ett par glas ihop med DN:s stringente Afrikakorre Erik Esbjörnsson. Peter ska precis flytta tillbaka till Sverige efter ett par år i Kenya.

”Jag vet inte hur jag ska acklimatisera mig till ett liv i Sverige.”

Jag tror att jag börjar förstå vad han menar. Det är tätt mellan fascinerande möten här. Samhällskroppen är liksom full av hål, vilket gör att mängder av människor trängs och letar efter just sin väg att ta sig in. Det här skapar ett virrvarr av avsikter och ansatser. Ett robust och pålitligt system som det svenska har så mycket mer jämna förutsägbara flöden av människor som försöker etablera sig.

Vi som av en eller annan anledning är utsända här kan möta kaoset med tryggheten av vår fasta höga lön. För givetvis är fattigdomen baksidan av virrvarret som vi trivs i. Mannen som sålde på mig en isterbehållare som en trumma till mina barn var inte elak. Han försökte överleva.


May 21 2012

Tankar om föräldraskap, klockan 4 på morgonen

Myggnätet kliar på benen och regnet prasslar på taket. Jag ligger vaken och tittar ut över Nairobis spretiga skyline. Den som inte sover då timmen växlar från sen till tidig brukar ju hemsökas av sällsamma tankar. Jag ligger och tänker på min far som dog för några år sen.

När jag var elva år fick jag ett hagelgevär av pappa. Det var visserligen plomberat, men det var ett äkta tungt gammalt rostigt hagelgevär. Nästan lika långt som jag själv var. Jag minns att mamma tyckte att det var en aning ogenomtänkt idé att ge en elvaåring ett sånt vapen. Det kan ha hängt ihop med att vi hade dagbarn på den tiden och mamma kanske var lite rädd att någon förälder skulle finna sitt barn i vår trädgård med en dubbelpipig hagelbrakare riktat mot huvudet. I en lek förstås, men ändå… det hade ju kunnat landa snett hos föräldern.

Nu ska jag inte förtala min bortgångne far. Allt för mycket. Men jag tänker på ett annat tillfälle då jag stod och trängdes på busshållsplatsen vid Sågtorpskolan några år innan hagelgeväret. Plötsligt dånade en enorm motorcykel in på busshållplatsen. Alla barn gapade, allra mest jag när min pappas glada nuna tittade fram under hjälmen. Pappa slängde upp mig på motorcykeln och vräkte iväg oss i en hastighet som skulle ha fått honom att förlora vårdnaden på plats och ställe i en polisspärr. Om han nu haft någon.

Pappa hade ärvt sin karaktär från farfar. De led av samma livslånga juvenala fas. Pappa berättade att farfar ibland okynnestryckte på larmknappen vid badkaret för att hemtjänstens unga damer skulle komma. När farfar fyllde nittio år åkte pappa upp till Gävle för att gratta honom. När han kommer in i lägenheten finner han farfar i en fåtölj smilande med korpsvart hår och lika svärtade ögonbryn. Farfar hade varit hos frisören. Det kröp fram att han hade träffat en tant längre ner på gatan som gav honom både mat och en sup om han lade orden rätt. Det kunde ju inte vara fel att komma nylackad också, tyckte farfar, som uppenbarligen levde i en pilsnerfilm.

I nattens bleka sken under myggnätet tittar jag på min son som sover tryggt och stilla med fötterna på min haka. Jag tänker att jag kanske skulle försöka hålla mig något sånär normal för hans skull. Inga hagelgevär och inga konstigheter med hemtjänsten på gamla dagar.

Men lika säkert som att näsan och öronen växer hela livet på gubbar, lika säkert är det att vi tappar våra sociala filter ju äldre vi blir. Och börjar bete oss konstigt. Kanske är alla människor excentriker innerst inne, det är bara de sociala filtren som tämjer ytan. Och när filtren rasar kommer excentrikern i dagen.

Här i Afrika är det lätt att uppfattas som konstig. Exempelvis är det många på gatan som drar på munnen om jag tar en promenad. En vit man förväntas åka bil.

”You are footing. Hahaha!” sa vårt områdes vänlige vakt Silos härom dagen när min fru hade bilen.

Det är också väldigt konstigt att jag bär mina barn, att jag inte tror på Gud och att jag dyker upp exakt på den tid som avtalats.

”Tänk om det redan har börjat” tänker jag. Den oundvikliga förändringen till att bli en särling. Jag kanske är dömd av genetiken att göra konstiga saker på äldre dagar. Våra förfäder lastar sannerligen på oss anlag och drag, som vi inte har bett om.

Farfar hette Johan Alfred på körkortet och John Alfred på legitimationen. Min pappa hette John, min farfars far Alfred Johan. Min son heter Alfred John. Själv heter jag konstigt nog Johan Anders. Tror det var min mamma som subtilt försökte bryta ättelinjen av märkligheter


May 12 2012

Sekunder kvar till dead line, då kom kineserna

De flesta taxibilar i Addis Abeba är av märket Lada. De är runt trettio år gamla och är ungefär i samma skick som välanvända folkracebilar. De är också så små att man som passagerare tvingas sitta diagonalt i bilens färdriktning.

Under mycket hysch-pysch har jag anlänt till Etiopien. Den som gillar att läsa dagstidningar vet att de brukar stoppa svenska journalister i fängelse här. Vad jag vet är att Carl Bildt också sitter på ett plan med riktning mot Etiopien. Och nu snurrar rykten om att de två fängslade svenska journalisterna ska släppas fria.

Bildt har använt World Economic Forum som svepskäl för att komma och prata med den etiopiske premiärministern Meles Zenawi om journalisterna. Någon gång under Forumets gång ska Bildt och Zenawi träffas inofficiellt och prata.

Den etiopiske frilansfotografen Kumerra hälsar skuldra mot skuldra och säger ”cool” när vi träffas. Hans ögon snurrar som karuseller, letande efter kända ansikten bland delegaterna. Kumerra hade tagit på sig för mycket jobb. Samtidigt som han hade lovat att hjälpa mig skulle han löpande leverera nyhetsbilder till Reuters. Det hela skulle nog ha kunnat ha gå ihop tidsmässigt om han inte försökt slå tre flugor i en smäll genom att samtidigt även jobba för den kinesiska statstelevisionen CCTV. Det mesta gick åt fanders på grund av kineserna faktiskt.

När jag ville filma Carl Bildt, ville kineserna göra en ståuppa. Alltså filma en reporter som drar en sammanfattning. Och när jag ville göra min ståuppa ville kineserna låna kameran. Och när vi satt och redigerade med Rapportredaktören frustande i telefonen ville kineserna kopiera en portabel hårddisk. Kumerra ville göra alla nöjda. Jag såg att han i smyg laddade upp bilder till Reuters, samtidigt som han klippte med mig och kopierade till kineserna.

”Cool” sa han när jag frågade om vi skulle hinna på de tjugo minuter vi hade till dead line.

En dryg timme senare började Kumerra svettas. Ju mer vi närmade oss sändning, desto mindre hittade han i datorn.

”Var ska vi spela in mina spekartexter” undrade jag.

”Cool” svarade Kumerra igen. Han var nu nere på ett fungerande ord.

Det bar sig inte bättre att vi tvingades vräka oss in i ett konferensrum där det satt ett gäng östafrikanska delegater, som under avslappnade former diskuterade handelspolitiska möjligheter och hinder. De accepterade att ge mig tre minuter att läsa in min text.

”Can I say hello to my mother” skojade en delegat precis när jag började läsa.

”Cool” sa Kumerra. Och så började vi om.

Tillbaka i pressrummet får jag höra från Stockholm att vår tid är ute. Nu måste vi skicka inslaget. Vi slänger ihop det sista och ska precis börja exportera. Då kommer kineserna.

De är många och de är arga. Kopieringen till hårddisken har misslyckats. Kumerra tänker faktiskt börja hjälpa dem, men jag förbjuder honom bokstavligen. Jag säger åt honom att exportera så ska  jag tala med den kinesiska statstelevisionen. De behöver lugnas. Jag försöker chocka dem med att rabbla det enda jag kan på kinsesiska. Jag börjar räkna till tio, vilket jag lärt mig på kampsportsträning som ung. De tittar förvånat på mig. Kumerra exporterar.

När jag kommit till tio är inslaget exporterat och på väg till Stockholm. Kineserna har glömt att de är arga och de får sitt material kopierat på nytt.

Kumerra vilar en sekund mellan elva jobb

Det inslag vi skickade iväg till Sverige nådde snudd på upp till samma kvalitet som mitt allra första jobb på journalisthögskolan. Men jobbet var i alla fall gjort.

Sent på kvällen efter att ha ätit middag med SR:s trevliga Afrikakorre Maria Sjöqvist knallar jag ut för att fånga mig en Lada. I entrén möter jag Carl Bildt som varit ute och köpt etiopiskt kaffe. Han undrar hur det har gått med jobbet. Jag sa att Stockholm tyckt att ljudnivåerna varit åt helvete. Vilket faktiskt var en liten del av sanningen. Carl och Säpo skrattar och jag kliver in i en lada och skumpar dödstrött hem till Hotel Dimitri.

Kumerra hade några jobb kvar att göra.


May 02 2012

Nattligt loungeliv på Sheraton i Kampala

Det börjar skymma när vi åker längs Lira road i norra Uganda. Då och då korsar människor vägen, utan att se sig för. Men Ricky som kör säger att han inte tänker stanna om han råkar köra på någon.

”No you can’t stop. They would beat us to death. Starting with me, the driver”

Ricky säger att invånarna tröttnat på fartdårar. Så de slår helt enkelt ihjäl en om man kör på någon. Jag tänker att det vore skönt om vi inte körde på någon.

Bak i bilen tjattrar de sju hönorna som Ricky envisades med att köpa av en pojke som kom cyklande med dem hängande upp och ner från styret. När vi passerar bron över Nilen möter vi två snabbkörande splitter nya bilar utan nummerplåtar. En ganska vanlig syn i trakterna. Bilarna körs över gränsen till Kongo och importeras sedan tillbaka igen. Av skatteskäl.

Ricky är före detta barnsoldat i Joseph Konys LRA, Herrens befrielsearme. Som barn tvingades han se på när hans föräldrar och syskon fördes in i en hydda och brändes levande.

”First there was a lot of screeming. Then silence. Then there was these mute bangs. I believe it was there heads or bellies that exploded. ”

Det är med de minnena och samvetskvalen över morden som han själv har utfört som barnsoldat som Ricky nu lever sitt liv, dag för dag.

Vi anländer till Kampala, strax över fyra timmar försenade. Mest på grund av att Ricky nästan alltid är hungrig. Vi har stannat vid varje by och köpt grillade majskolvar, kassava och lamm på pinne.

                                                    Ett av hotellen jag valde bort till förmån för Sheraton

Mitt reportage om LRA och Joseph Kony ska sändas dagen efter. Jag måste klippa och skicka det under natten. Så mina alternativ på hotell med solid internetuppkoppling är nere på två – det dyra Sheraton och det svindyra Serena Hotel.

När jag kliver in i receptionen på Sheraton är jag oduschad, orakad och luktar höna. De säger direkt att hotellet är fullbokat. Men efter mycket trugande fanns det visst ett rum. Det är inte billigt, men det är också just nu mitt enda alternativ. När jag får nyckeln är jag så där trött så att det känns som att jag är i drogat tillstånd. Men jag måste jobba.

Upp snabbt på rummet, in med materialet i datorn, duscha, konstatera att Internetuppkopplingen är obefintlig, kolla på klockan som visar halv elva, känna desperation, ner i lobbyloungen, finna att de har bättre lina, upp med datorn.

I loungen sitter det bara ett fåtal människor. En chilensk mager sångerska släpar sig blasé igenom evergreens med hjälp av sin laptop och en förstärkare. Hon klickar slött på datorn samtidigt som hon sjunger samtliga sånger liggande en halvton fel. Jag sätter på mig lurarna och höjer volymen.

Fram emot halv ett på natten har jag klippt ett jobb som jag tycker ser bra ut.  Jag går upp på rummet och spelar in mina spikertexter. Sedan ner igen och försöker sända iväg det färdiga inslaget.

Nu däremot, är Internet på någon helt annan plats. Uppkopplingen är stendöd. Jag inser att min natt kommer bestå av att sitta vid datorn och ständigt uppdatera för att försöka få iväg jobbet. På rummet skulle jag somna på två röda. Därför blir jag kvar.

Efter ett tag kommer den chilenska sångerskans italienskaustraliske pojkvän in i loungen. Klädd i vit kavaj och högerhanden i bandage. Han slår sig ner i en fåtölj vid mitt bord, utan att bekymra sig nämnvärt över vad jag tycker. Lika självsvåldigt beställer han in en öl till mig och en läsk till sig.

”I’m not allowed to drink bear.” säger han och skålar med vänsterhanden. Varje gång han dricker öl tvingas han linda en ny del av kroppen morgonen efter.

Han visar sig vara en glad och sorglös pajsare. Den senaste fem åren har han luffat runt i världen. Den chilenska ”sångerskan” träffade han på Zanzibar. Då var hon ”dykinstruktör”. Själv är han ”restauratör”. För tillfället driver han Sheratons turkiska buffé.

Flickvännen tröttnar snart på att sjunga för oss och kommer istället till bordet. Det är bara vi tre i loungen. De är ett vinddrivet par. Ingen av dem kan på ett förståeligt sätt förklara hur de hamnade i Uganda. ”It´s just happened” är det tydligaste svaret jag får.

Efter att hans flickvän i snabb takt vält i sig fem Martini rosso beställer han in två öl. En till sig och en till mig. Flickvännen byter snabbt språk till spanska och börjar skälla ut honom. Hon pekar på hans lindade hand. Stämningen vid bordet blir tryckt. Jag koncentrerar mig på att uppdatera för att försöka få iväg inslaget.

Vi sitter tysta tio, femton minuter. Hon med benen och armarna i kors. Han fingrande på den orörda ölen med sin friska hand. Jag uppdaterande på datorn. Stämningen lättar först när han skickar tillbaka ölen. Det verkar ha skänkt henne sinnesfrid, för hon stegar upp till laptopen och river av ”Me and Bobby McGee” och träffar ton förvånansvärt bra.

Strax efter tre seglar hotellets Grand Madame in i en tajt aprikosfärgad klänning beströdd med paljetter. Hon är lika enorm framtill som baktill. Frisyren är enorm den också. Båda mina bordsgäster hälsar vant på henne. Hon heter Mildred och är ute på jobb. Mildred tar en lov förbi vårt bord och klipper med ögonen mot mig. Hon landar mjukt en fåtölj och får in ett glas rödvin utan att behöva beställa.

”Don´t worry, you are safe. She like a vampire. She can´t come here without an invitation.” säger min italienskaustraliske bordsvän och flinar brett. Det visar sig att han är en man som gillar att använda liknelser. Jag frågar honom hur länge de tänker stanna i Uganda och Afrika.

”Africa is like an infection…that you cure with more Africa.”

Vid fyrasnåret på morgonen öppnas plötsligt en smal springa i Internet över Uganda och mitt inslag slinker iväg till Sverige. Jag tackar tackar mitt sällskap och nickar åt Mildred, som knappt bemödar mig med ett lillfinger nu när jag utgår som potentiell kund.

Apropå liknelser tänker jag på vad Rickys sa om krig med tanke på några vänner som dog precis när kriget i norra Uganda hade upphört.

”Krig är som regn. Det droppar alltid lite till just när man tror att det har slutat.”


April 15 2012

Om barnvagnsmodet på Södermalm

Jag har lovat mig själv att inte ta några enkla poänger genom att jämföra rika Sverige med fattigdomen jag ser här. Men jag kan inte låta bli. Jag tänker på barnvagnsmodet på Södermalm i Stockholm.

Vi lever ett bra liv här i Nairobi. När familjen går och äter italiensk glass spenderar vi motsvarande halva parkeringsvaktens månadslön. På tio minuter. Fattigdomen finns här så ständigt närvarande. Framför ögonen, i näsan.

Serviceleendena går från öra till öra vart jag än vänder mig. Ofta äkta förstås. Men det gäller att tända den vite mannens drickslåga. Det är mycket speciellt att leva i en vardag där jag alltid får den reserverade p-platsen, där jag är en jackpot och en biljett ur misären för de kvinnor som söker min blick varje dag. Häromdagen tryckte jag en månadslön i näven på killen som städar toaletterna på Village Market. För hans skull, eller för att jag kunde? Förmodligen både och.

Strax innan jag åkte till Kenya hade jag ett samtal med en kvinna om hur barnvagnarna har blivit klassmärkande i Stockholm. Hon hade själv inte råd att köpa en Bogaboo Cameleon för tolv tusen spänn. Och det sorterade ut henne, menade hon. Säkert sant. Hon berättade att hennes självkänsla utmanades varje morgon vid dagis, där hon kom med sin Brio Skitbillig, eller vad den nu kan ha hetat. Eftersom vi pratar om Södermalm är det kanske nödvändigt att poängtera att hon inte var av den typen som gör en kokett poäng av belamra sin tillvaro med noga utvalt begangnat.

Klart kände jag med henne. På mammapromenaderna var det hennes vagn som gnisslade och krängde. Det var hennes barn som skumpade runt i mudderverket, samtidigt som de andra barnen flöt fram i självventilerande åkpåsar. Så kände hon.

Men. På håll framtstår det enbart som olika varianter av välstånd, det vi upplever i Sverige. Det gäller nog att mäkta med att vara lycklig, olikheterna till trots. Alltid har något barn dött här när man pratar med människor. Döden kommer liksom i bisatserna här. Avgrunden emellan oss och Afrika är sannerligen bråddjup i det hänseendet.

Det är i mellanrummen som Kenyas ofärdiga samhälle märks för oss.  Vi med pengar hoppar från gyllene bur till gyllene bur, från dyrlägenheten till dyraffären. Däremellan låser vi bildörrarna.

Ibland kan jag tycka att vi har i det närmaste en krampaktig känsla för finnish hemma. Jag minns när jag fick rutan i balkongdörren utbytt i vår nybyggda lägenhet på grund av en repa stor som en tumnagel. Klart, vi hade ju betalat för lägenheten. Men att jag noterade den…

Jag har hittills inte haft ett enda samtal om kökskakel här. Och jag har inte stött på en kotte som har pratat om hur skönt det är att ha glest möblerat. Feng Shui står nog forfarande vid tullen och försöker föklara sitt ärende.

Kan det vara så att vårt så sofistikerade svenska öga för detaljer ibland får oss att missa helheten?

Dagens musiktips, från en avlägsen släkting faktiskt: http://www.youtube.com/watch?v=OezvAEtluGg


Older posts are this way If this message doesn't go away, click anywhere on the page to continue loading posts.
Could not load more posts
Maybe Soup is currently being updated? I'll try again automatically in a few seconds...
Just a second, loading more posts...
You've reached the end.

Don't be the product, buy the product!

Schweinderl